Rätt ska vara rätt – Ruckelhäxan strikes again. Twice!

DET BÖRJAR VISST bli mer regel än undantag att jag har rätt? Den här gången gäller det diagnosen av mitt handledsproblem, som jag själv, ända från början, konstaterade vara en senskideinflammation, men som av ”expertisen” klassades som en banal mus­kel­över­an­sträng­ning. Men rätt fick jag, i slutändan!

Så nu blir det heparin, dvs blodförtunnande, intravenöst i tre dagar, vilket är vad jag borde fått direkt med de übertydliga symptom jag upp­visade. Samtidigt skulle handleden behöva immobiliseras tills in­flam­mationen klingat av, men det är en åtgärd som svårligen låter sig vidtas.

Är man högerhänt och singelhushållande blir det varken mat i magen, disk i torkskåpet eller mycket annat gjort heller om man sätter den do­minanta klöven ur spel. Det är svårt nog att försöka torka sig där bak med ”fel” hand, med en pappersåtgång som blir dubbelt den normala innan man får till det ;o)

Men när det gäller att få till det tar Alandia Försäkring priset! Och då menar jag inte pga att de f.n. befinner sig rejält i blåsvädret, eftersom det spekuleras i att de sparkat en chef pga hans sexuella läggning. Nä, här gäller det rent allmänt tövel, som man säger på Åland. Igen.

Från ingenstans – men enligt handläggaren hämtat ur läkarutlåtanden – har jag begåvats med två sprillans nya diagnoser: A69 = Nekroti­se­rande ulcerös stomatit och E22 = Akromegali och hypofysär gigantism. Inte riktigt alla siffror rätt, om jag så säger, och därmed ännu ett be­lägg för med vilken imponerande kompetens man handlägger sina kun­ders pen­sions­ären­den, att addera till den redan långa raden.

Jag behöver väl knappast påpeka att jag opponerat mig mot miss­för­hållandet ..? Rätt ska som sagt vara rätt. Det är tur att trädgården börjar vakna till liv igen. För ens sinnesfrids skull, alltså.