”Välkommen till sjukvård på Åland. Tryck 1 för 'pest' eller 2 för 'kolera'.”

UNDER DEN DRYGT sju år långa perioden av mitt liv jag ägnade åt att få rätt diagnos har jag trots innehavet av en privat sjukkostnadsförsäkring i princip uteslutande varit patient hos den samhällsfinansierade vården på Åland. Där har det nämligen på senare tid gått att få till en viss kontinuitet i vilken läkare du träffar, ett nog så viktigt kriterium när det handlar om en mångfacetterad och snårig problematik. Men på gott och ont, eftersom vårdorganisationen ständigt har inbesparingsbilan hängande över sin hals och följden blir att din läkare ofta tvingas välja den billiga istället för rättare vägen.

Den som är tät som ett troll eller åtminstone har betalat dryga premier för en privat sjukkostnadsförsäkring kan (upp till en i försäkringsavtalet angiven ålder) välja att istället vända sig till den privata sjukvårdssektorn när be­ho­vet av medicinsk handräckning uppstår. För en vanlig, dödlig är vård hos en privatläkare likvärdigt med ett utdraget, ekonomiskt självmord. Här följer ett exempel:

BETALNINGSPOST	euro
20-minuters läkarbesök hos allmänläkare A (obs! inte specialist)	64,00
expeditionsavgift för detta	14,50
laboratorieprov	310,00
arvode för telefontid för att få veta svaren (av allmänläkare B; inte ”din” doktor)	24,00
arvode för telefontid till allmänläkare A för planering av fortsatt utredning	24,00
nytt 20-minuters läkarbesök hos densamme	64,00
expeditionsavgift för detta	14,50
fler laboratorieprov	??

... och så vidare. Notan har redan i det skedet hunnit bli över 500 euro och du har inte fått särskilt mycket för det du betalat. Jag opponerar mig stor­ligen mot att debiteras 23 euro för att få veta resultaten av labprover som tagits på min egen begäran och bekostnad pga att ”de får inte jag ge dig, dem mås­te du få av doktorn”.

Jag opponerar mig ännu mer mot att den doktor jag borde få dem av inte finns på plats tillräckligt ofta för att jag alltid ska kunna ha kontakt med just honom. För att uppnå den kontinuitet man förväntar sig att kunna få inom den privata sektorn tvingas man alltså betala för ytterligare en telefontid, med rätt person.

Och, ärligt talat, om jag ska hosta upp den summan pengar för ett samtal på några minuter då ska tidsspannet inom vilket doktorn kommer att ringa upp vara max 30 minuter, inte som nu fyra timmar! Går jag till privatläkare förväntar jag mig privatläkarservice och inte att doktorn ringer ”någon gång mellan kl. 15:00 och 19:00” – och absolut inte att han, när han slutligen hörs av, ringer kl. 19:07. Jag menar, vem fan vill råka stå vid grönsaksdisken på S-Market och tvingas diskutera t.ex. sina hemorrojder?! Inte jag i alla fall.

Eftersom jag älskar paralleller kan jag inte undgå att göra en jämförelse med en bilverkstad. Inte tusan betalar du extra för att de ringer och berättar vilket felet är! Kostnaden för det telefonsamtalet är inbakat i timarvodet de tar för att reparera ditt fordon. Så minsann, här på Åland är det verkligen ”pest eller kolera” som är melodin inom vården. Penningen är den som står vid rodret och det handlar antingen om att försöka göra av med så lite som möjligt eller att vinstmaximera. Om det bara gick skulle man säkert välja att rationalisera bort de besvärliga patienterna också.