Nästan klar!

MIN MANDALATECKNING PÅ duk är nästan klar nu. Nu fattas bara den där sista touchen med silver. Men pennan jag behöver har ännu inte anlänt, så nu får jag testa mitt tålamod igen.

Visst blir man glad av att titta på den? Färger är verkligen Lifvet för mig!

Kreativt pausande och ny medlem i familjen

JAG HAR HAFT en ganska lång, kreativ paus från mitt mandalatecknande. Orsaken är Duolingo och återupptagna övningar i det italienska språket. Övningar som gick i dvala för ungefär tre år sedan, men som nu vaknat till liv igen.

Helt på latsidan har jag däremot inte legat. Jag hittade en svartvit teckning härförleden, som jag blev inspirerad att färgsätta när min nya uppsättning alkoholbaserade tuscher anlände. Av samma orsak har jag nu återupptagit färdigställandet av projektet på duk, som gick i stå när den centrala mandalan i röd/gul/grönt blev färdig.

Och det här mina vänner, det är ren och skär lycka för en färgnörd:

Så nu är jag som sagt igång igen. Den röda mandalan håller på att få sällskap av en i blå toner:

Annars är grädden på livsmoset just för stunden att jag blivit »morrmorr» åt en näpen liten grekiska, som av sin matte, min dotter alltså, fått namnet Luna. Visst äär hon för söt?

Alla ❤-dag 2019

Tvära kast, som vanligt

EN SAK ÄR i alla fall säker: långtråkigt har jag aldrig! Det finns alltid någonting kreativt att sätta tänderna i. Som nu, när jag av en bekant fick överta en 40x50 cm stor duk för akryl-/oljemålning som det gått ett hål i. Skadan var inte värre än att det enkelt lät sig fixas med en bit linnetyg och en skvätt lim. Sen var det bara att sätta igång.

Först ritade jag konturerna med alkoholbaserad, svart tusch.

Den här biten av jobbet tog väl sisådär fyra dagar i anspråk, eftersom jag bestämt mig för att ingen av mandalorna skulle vara den andra lik och det inte fick bli något direkt upprepat mönster i varje enskild mandala. Det tarvade en hel del pausande och funderande kan jag säga.

Och nu, idag, har jag äntligen kunnat ta itu med den roligaste biten, att färglägga det hela!

Mera UFO:n till handlingarna!

JAG HAR FLOW just nu! Åtminstone när det kommer till att ta itu med ofärdiga hantverksprojekt. Efter drygt nio års lagerhållning har jag färdigställt ytterligare ett par kuddfodral, denna gång av mormorsrutor jag virkade 2010. Yay-yay-yay!

Det är hemskt hur vissa saker tar sån evinnerlig tid att "få till". Tygbitarna har funnits hemma s.g.s. hela tiden, liksom även dragkedjorna. Men att få ihop det hela ... voj, suck!

Slutfört och omstartat

JAJAMEN, NOG FICK jag de kronbladsvirkade kuddfodralen sydda till slut! Imponeras av att det kunde rinna iväg så många år som sju innan jag kom till skott.

När jag grävde fram dessa virkningar råkade jag på också det här virkade/stickade gammelprojektet. Det fanns ingen som helst plan från början för åtta år sedan, som var startpunkten i det här fallet. Men nu är tiden kommen även för det här halvfärdiga arbetet att få till nå't! Lägligt nog är jag f.n. ansatt av stor lust att brodera, så sedan igår har det åtminstone tillkommit lite silvertråd.

Gammalt, nytt och nygammalt

IBLAND TAR DET tid innan man får ett projekt rott i hamn. Men i det här specifika fallet har det tagit sju år att ens starta slutförandet! I slutet av 2011 virkade jag framsidor till två soffkuddar i s.k. kronbladsvirkning. Två runda innerkuddar fyndades ungefär i samma veva, liksom en stuvbit linnetyg att sy baksidor av. Sen tog det av någon anledning stopp, tills nu.

Nu ska jag få kuddarna sydda, om det så blir det sista jag gör!

Dessutom har jag inget pågående projekt som kan ursäkta ett ytterligare uppskjutande. En arantröja jag satte igång med efter nyår är redan färdig ...

... och detsamma gäller paret benvärmare jag lade upp för för fyra dagar sedan. De är stickade av ullgarnet från en rätstickad sjal, som jag aldrig var odelat nöjd med och som jag repade upp i somras.

Om jag bara kunde begripa varför jag har sånt motstånd mot allt vad sömnad heter? Men sy, det ska jag! Fast inte idag ...