Det skiter sig ordentligt ibland

SKROTNISSE ska få ett besök av mig idag. Det är hög tid att få iväg den utrangerade rökkanalen i rost- men icke syrafri plåt, som revs ur min skorsten i vintras. Röret har alltför länge legat på backen och på­mint mig om hur inihelvete förbannad jag blev (är) på de klant­skal­lar som 2006 anslöt min nya panna.

Tänk, i princip blev ju ingenting rätt! Dels var inte själva anslutningen mellan pannan och rökkanalen tät, så det var fritt fram för heta rök­ga­ser att tränga ut mellan kanalen och insidan av den murade skorste­nen, och dels hade själva kanalen för stor area, vilket också när det begav sig påpekades av sotaren, men nonchalerades av dem som gjorde jobbet. Plussa sedan på att den gamla kanalen i sig var amatörmässigt tillverkad, med dåliga svetsfogar och HÅL som under årens lopp frätts sönder av de svavelsyrabemängda rökgaserna...

Resultatet? Tja, en dag stod jag rätt nöjd med livet och diskade i mitt [ännu icke renoverade] lilla kök, när jag plötsligt märkte att det rann något svartbrunt nedför den vita, kaklade skorstensmuren och att en stor, mörk fläck hade uppstått bakom de vita kakelplattorna. Det läck­te ut någonting mellan överskåpens underkant och dekorlisten ovan­för kaklet! Tack Gud, för digitalkameran. Jag tog en bild och panik­mej­lade den till min sotare och det stod inte länge på förrän jag fick be­ske­det: ”Du har kondensproblem.”



Kondensproblem? Jo, jag tackar, det var nog bara förnamnet det! He­la skorstensstocken, från källare till vind, var DYBLÖT av tjärvatten. Så pass, att det i köket på våningen ovanför pannrummet började bildas bubblor i målarfärgen på skorstensstocken. En sån petade sotaren sönder och voilá, ut FORSADE svart vatten... Kul? Not.

Nåväl, rökanalen är åtgärdad, skorstensstocken har stått och torkat utan isolering (vermiculit) i månadtal och jag borde vara nöjd. Enligt hantverkarpacket i alla fall. Men mitt försäkringsbolag insisterar på att de gamla kall- och varmvattenrören (galvat respektive koppar) från den vägghängda blandaren ska blindas. De är nämligen inmurade i själva skorstenen och nu oroar sig bolaget – inte utan fog – för vad den långa exponeringen för svavelsyrahaltigt vatten har gjort med de redan femtio år gamla rören. Har de blivit så anfrätta att jag plötsligt står där med en sakta, sipprande smygläcka eller ett sprutläckage? Ingen vet.

Jag kallade alltså hasta la vista på rörmokaren (samma kille som sålt pannan och som var ansvarig för den felaktiga anslutningen av den­na), som kom och tittade. Det här var två veckor före påsk 2008 och han lovade komma och fixa nya rör veckan efter påsk. Vad jag, min jubelidiot, inte tänkte på att fråga, var om han avsåg påsken i år eller något annat. För hittills har han varken varit hit eller hörts av.

Oj, det här blev ett långt inlägg bara pga några rör. Det sorgliga är väl dessutom att det här är bara ETT i raddan av bevis på att det finns många klantarslen som påstår sig vara kompetenta. Jag berättar kan­ske mer en annan gång.