En midsommarnattsmardröm

IMORGON ÄR DET min sista midsommarafton som fyrtioplussare. Näs­ta gång är jag femtitaggare. Så konstigt det känns. Lite ve­mo­digt, men samtidigt väldigt skönt. Med åren minskar, om man vill, mängden måsten runt alla högtider – och o ja, jag vill!

Svunnen är den tid när midsommar var liktydigt med party-party, fullt ös ... men ändå inte särskilt roligt. Men herregud, det var ju mid­som­mar och då skulle man ha roligt, om det så skulle ske med hjälp av hammare och spik.

Sett i backspegeln är det i grund och botten väldigt få av mina hittills avklarade fyrtionio midsomrar som jag har något bestående minne av. Varken från mina tidiga barnaår, från tonåren eller från tiden som fullvuxen.


Eller, tja, en midsommar minns jag faktiskt riktigt bra. Glasklart, om jag ska vara ärlig. Vad jag däremot inte minns är exakt hur gammal jag var, men arton skulle jag tro, kanske nitton. Preskriptionstiden är i alla fall passerad med råge.

Det var dans ute i skärgården, dit vi tog oss med båt. Övernattas skulle det, i tält, så förutom skaffning i fast och flytande form var sov­säcken också med. Av någon nu glömd orsak fick jag utåt natten för mig att nä, där ville jag inte stanna. Tillbaka in till stan skulle jag och där med basta.

Efter en slarvig hoprafsning av pick och pack sadlade jag apost­la­häs­tar­na och anträdde min måhända inte helt spikraka promenad mot färjfästet, utan vingelmarginal en sträcka på sina modiga fem-sex kilometer. Efter ungefär halva vägen började det duggregna. Yt­ter­ligare en stund senare öste det ner och när jag omsider nådde min destination, färjeläget varifrån skärgårdsfärjan till det åländska fast­landet skulle avgå, hade jag varit torrare om jag simmat hela vägen.

Vad jag inte tänkt på, var att det inte går några färjor mitt i natten, och efter en koll av den på en båthusvägg uppspikade turlistan var det bara att finna sig i faktum: det var drygt sex timmar till mor­go­nens första tur. Och det regnade. Hällregnade. Och i motsats till Noak hade jag ingen ark att tillgå. Ingen flådig mångmiljonyacht heller.

Villrådig tryckte jag mig mot båshusväggen under takfotens sorg­fäl­li­ga regnskydd och funderade aningen dimmigt på vad i hela helskotta jag skulle göra. Alternativet att traska hela den långa vägen tillbaka var uteslutet. Dels var jag för trött och dels hade jag bestämt mig; jag skulle tillbaka till stan så fort som möjligt.

Då fick jag syn på telefonkiosken. En sån där gammal, hederlig sak, ni vet, med tre väggar av glas och telefonen på den fjärde. Aha! En allt i ett-lösning med tak över huvudet och vindskydd på köpet. Perfekt.

Eftersom jag var våt och det var ruggigt bestämde jag mig för att krångla mig in i min sovsäck, som var det enda torra jag hade kvar. Med visst besvär lyckades jag tråckla mig in i denna, dra fast blixt­låset och kura ihop mig på den minimala golvytan. Inom en kvart sov jag som en stock medan regnet fortsatte att spela bongotrumma mot kiosktaket.

Ett antal timmar senare vaknade jag till solsken, fågelsång ... och ljudet av människor. Yrvaken, bakfull och med smaken av nyskiten råtta i munnen baxade jag mig upp i sittande ställning – och fick mitt livs överraskning.

Utanför telefonkiosken (strategiskt placerad precis intill vägens slut vid färjfästet) stod hur många bilar som helst i kö! Nattens regnväder hade tydligen fått fler än mig att bestämma sig för att ta sig därifrån. Pinsamt är bara förnamnet för hur det kändes att så diskret som möj­ligt trassla sig ur sovsäcken och kliva ut ur det märkliga nattlägret.

Och det var väl sin sak, att jag tillbringat midsommarnatten i en te­le­fonkiosk. En helt annan var att jag inte varit ensam. Som sällskap i sovsäcken hade jag nämligen haft Kalle. Just det, Kalle – som i Kalles Kaviar. Kalle utan hatten på, dessutom. Hur han råkat hamna inne i min sovsäck förtäljer icke historien, men vet ni hur innehållet i en tub romkräm luktar efter ett antal timmar i sommarvärme? Ja, inte doftar det Chanel No. 5, det kan jag intyga.

Än i denna dag är jag tacksam för att jag överhuvudtaget lyckades vigga skjuts in till stan. Vem det var som i sin stora välvilja stod för transporten kommer jag inte ihåg, men denna någon måste i alla fall haft något seriöst fel på luktsinnet. Jag hade inte velat vara i mina klä­der så som de stank, än mindre ha mig själv i samma bil.

Men till stan kom jag i alla fall och till min egen, stora förvåning har jag aldrig slutat gilla Kalles.