lördag 30 oktober 2010

Ett inte helt fläckfritt beteende

NÄR LILLA A började femman för ett par år sedan fick hon en ny skol­väska, en rymlig och för ovanlighetens skull butiksny Mari­mek­ko­väs­ka. Den senaste tiden har den fungerat som datorväska för hen­nes laptop, och det sista halvåret inte ens som det. Den har helt enkelt legat i ett skåp hemma hos hennes pappa.

Nu fick jag plötsligt för mig att jag skulle ta den i användning för min laptop och bad att få hem den. Lydigt packade hon ner den och bar hit den när hon anlände för sin vecka hos mig.

Men morrrrrr, så arg jag blev när jag fick se den! En av lilla A:s kom­pi­sar har utan att berätta för henne om malören spillt nagellack över den, och sedan gjort ett panikartat försök att utplåna spåren, tro­li­gen med na­gel­lack­bort­tag­nings­me­del. Full av små, ljusa färgfläckar var den, och med den djupt marinblå färgen bortblekt runtom där fläckarna satt. Så här o-fint såg det ut:


Nu har jag själv lyckats avlägsna det mesta av fläckarna med ren ace­ton*, sådan utan olja, och färgat den med Nitor textilfärg. Re­sul­ta­tet blev acceptabelt och den svindyra väskan är åter presentabel, men till en merkostnad om 5,60 euro för aceton och 7,40 för färg. Plus att de två 60°-tvättarna som färgningen kräver inte heller är gratis för­stås.

Men vet ni hur less jag är just nu på föräldrar som inte lär sina ungar att det är mänskligt att fela och att man ska stå för sina misstag? Ett missöde kan vem som helst råka ut för, men att försöka dölja det in­träffade utan att berätta vad som hänt är oförlåtligt. Det tycker jag faktiskt, och absolut när det gäller trettonåringar. Det är ju senast i den åldern – om inte förr – man bör ha fått klart för sig att ärlighet varar längst! I alla fall enligt mina stenålders metoder när det gäller barnuppfostran.

Och nej, det är inte lilla A själv som är boven i dramat. Jag har mina rutiga och randiga för att vara 100 % säker på den saken. Morsor har nämligen sina metoder att vaska fram sanningen – och då menar jag inte mutor, utpressning eller aga. Förfarandet kallas list; kvinnlig, mo­derlig list när den är som allra mest förfinad.

(Och nej igen, lilla A har inte försökt peka ut någon annan. Det är Sherlock Stjärnkraft som med viss hjälp av Watson, lilla A:s pappa, löst ”Mysteriet med den fläckiga väskan”.)

* Det är nagellack om det lossar med aceton; intorkad målarfärg lossar möjligtvis med dynamit men inte med aceton eller något annat lös­nings­medel.

7 kommentarer:

  1. Hej

    Usch ja det är INTE kul när folk lånar saker och INTE säger till om det gått sönder eller så.

    Sönder ä sönder, då kan man lika gärna säga till.

    SvaraRadera
  2. Det gäller att vara tydlig med detta att man ska stå för sina misstag. Tidigt! Finns många i vuxen ålder som beter sig på samma sätt och försöker dölja alternativt tiga sig "fria" från sina malörer...

    SvaraRadera
  3. Ja, sanningen att säga upphör jag aldrig att förvånas över hur lite uppfostran ett flertal ungar tycks få nuförtiden. Skillnaden på mitt och ditt är t.ex. ganska svår att hålla reda på, vad det verkar.

    SvaraRadera
  4. Visst varar ärlighet längst.....men varför talade inte "Lilla A" om vad som hänt med väskan innan DU fick överraskningen?

    Då hade kanske begreppen kunnat klaras upp så att Du sluppit bli så arg?

    Är man 13 så är nog inte livet alltid så lätt....tror jag.

    Och om "boven i dramat" visste om att detta var en fin märkesväska, så var kanske oron för repressalier ganska stor?

    Men va bra att det gick att fixa till så smidigt, trots allt!

    En olycka händer så lätt....(:

    Ha en fin söndag!
    J:son

    SvaraRadera
  5. Påminner om när jag fick dyr rutig ylleklänning ungefär i den åldern och råkade få massor av Karlssons Klister på den. Tuben sprack i fel ände. Vågade inte säga något utan hängde in den långt in i garderoben. Jag letade sedan febrilt i alla tidningar och böcker och kom så småningom fram till att aceton skulle få bort klistret. Det funkade och mamma fick aldrig veta något. På den tiden hade man så mycket respekt för alla vuxna att man inte VÅGADE berätta. Inte så bra det heller!
    Kerstin

    SvaraRadera
  6. J:son:
    Lilla A visste inte om att det hänt! Väskan var ju tagen ur bruk, så att säga, och hade förmodligen legat och "skräpat" på golvet i hennes rum bland allt annat "bråte". Ja, du vet nog hur det kan se ut i ett tonårsrum ;o) Så i och med att hon inte använde den mera noterade hon inte heller att den saknades bland alla omkringdrivande prylar, utan utgick från att det var hennes plastmamma som stoppat in den i ett skåp. Och där blev den m.a.o. liggande orörd tills nu.

    Jag håller med dig om att att "förövaren" säkerligen blev skitskraj och rädd för vad som skulle hända, och därför tycker jag så synd om den tjejen. Vad vet jag vad hon råkat ut för hemma hos sig själv? Kanske har hon rentav fått stryk för något hon gjort.

    Men för den skull tycker jag att det är trist att så många ungdomar inte får en sådan uppväxt att de vågar vara ärliga vad som än händer.

    Cornelia:
    Mmm ... Men allra mest synd om är det om tjejen. Jag hoppas innerligen att min egen dotter litar tillräckligt mycket på mig för att alltid våga komma till mig och berätta - vad som än händer.

    Kerstin:
    Jadu, alla har vi väl någon gång i barn- eller ungdomen "tövlat till det" på sätt eller annat. I mitt eget fall var det så att jag inte för mitt liv skulle ha vågat säga något åt min pappa, medan jag hade full tillit för min mamma.

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!