torsdag 6 januari 2011
Surrig tomhet
VAD KONSTIGT DET känns. Här snackar vi antiklimax, alltså. Nog för att jag varit lite trött på hela tant Solveig den sistlidna veckan, men nu när hon är borta saknar jag henne redan :o/
Jag har i och för sig en liten envist surrande idé om en fortsättning på historien – ja, faktiskt! – men jag måste nog hämta andan några månader innnan jag kastar mig över en ny period med intensivt skrivande.
Gud, vad jag avundas dem som kan sätta sig ner och skriva fängslande och korrekt så där rakt av ... För mig är det en oääändligt långsam process; vrida, vända, grunna och fundera, leta synonymer, hitta det där ordet som jag vet ska finnas, men som jag bara inte kan komma på just då, och så vidare. Jag känner mig som en labbråtta som håller på och krystar fram en elefant :oS
Men nu är alltså elefanten framklämd! Istället är det dags att granska, granska och granska, för att så småningom se om något förlag tycker Solveig är tillräckligt kul för att förtjäna en utgivning.
Puh!
PS. En hel långtradare full med illröda hjärtan till Cici, denna helt okända men fantastiska kvinna, som offrat av sin tid för att granska och kommentera mitt manus! Det kommer nog en liten tackgåva så småningom, Cici ;o)
Jag har i och för sig en liten envist surrande idé om en fortsättning på historien – ja, faktiskt! – men jag måste nog hämta andan några månader innnan jag kastar mig över en ny period med intensivt skrivande.
Gud, vad jag avundas dem som kan sätta sig ner och skriva fängslande och korrekt så där rakt av ... För mig är det en oääändligt långsam process; vrida, vända, grunna och fundera, leta synonymer, hitta det där ordet som jag vet ska finnas, men som jag bara inte kan komma på just då, och så vidare. Jag känner mig som en labbråtta som håller på och krystar fram en elefant :oS
Men nu är alltså elefanten framklämd! Istället är det dags att granska, granska och granska, för att så småningom se om något förlag tycker Solveig är tillräckligt kul för att förtjäna en utgivning.
Puh!
PS. En hel långtradare full med illröda hjärtan till Cici, denna helt okända men fantastiska kvinna, som offrat av sin tid för att granska och kommentera mitt manus! Det kommer nog en liten tackgåva så småningom, Cici ;o)
Sparat i följande arkivlådor:
Egenhändigt illustrerat,
Författande
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är väl en process, vissa publicerar utan att ha skrivit ngt bra ens. Håller tummarna!
SvaraRaderaNog är det så, och efter "överdrifter" av vilket slag som helst kommer i allmänhet en "baksmälla". Tackar för tumhållningen, den behövs garanterat :o)
SvaraRaderaKära Nina, nu har jag läst epilogen också! Boken är jättebra! Som du vet, gillar jag ditt sätt att skriva, rakt på sak och med ett lustigt sätt att kunna se det hela "utifrån"!
SvaraRaderaDen måste bara bli utgiven!!!
Jag håller alla tummar!
Storkram och GRATTIS!
Monica
Å, en så fin, ny profilbild du har! Vad söt du är :o)
SvaraRaderaTror nog det är bäst att du håller inte bara tummarna, utan även båda stortårna. Engagera gärna maken också, och alla andra villiga ;o) It's a jungle out there, och många är manade men få är kallade. Men jag är så glad och nöjd med att ni som läst här via bloggen tycker att storyn håller måttet :oD
Kram tillbaka och TACK!
Klart att du måste skriva en fortsättning på deras liv tillsammans osv, dom ska ju leva läne än. Cici bor inte så långt från mig tror jag.God fortsättning på livet.Kram
SvaraRaderaJomenvisst ska de "leva lyckliga i alla sina dar" - eller kanske inte? Hur det ska gå med den saken får allt anstå till nästan bok ;o)
SvaraRaderaTror du har rätt när det gäller Cici. Jag har gissat mig till att ni är nästgårdsgrannar, i alla fall med norrländska mått mätt.
Kram till dig också, flicka lilla!