När Livet behagar vara ...

... JÄMRANS SÅ BESVÄRLIGT – eller vad jag nu ska kalla det – be­hövs det inte så stora saker för att man ska bli lite glad mitt i eländet.

Faktum är att jag nättopp tog till lipen när väninnan S för ett par dagar sedan förärade mig ett par fräcka grytlappar från finska Aarikka:

Så pass sällsynt är det alltså att jag känner att någon bryr sig det minsta lilla om hur jag har det att jag börjar böla för något sånt. Före­ställ er då vilken syndaflod som skulle bli resultatet om det mot alla odds uppenbarade sig någon som sa: ”Seså Nina, langa över all doku­mentation du har om hur du blivit behandlad de senaste fyra åren så ska jag se till att få ordning på det hela!”

Dream on, säger jag bara, och kämpar mig, trots illamående och svin­del av bildskärmsarbete och en konstant värkande rygg, vidare igenom ännu mer av Finlands lagstiftning. För tillfället är det Lag om of­fent­lig­het i myndigheternas verksamhet, Lag om klientsamarbete inom re­ha­bi­literingen, Patientskadelag, Skadeståndslag och Förvaltningslag som står på läsordningen.

Och har ni sett på tusan, lyckades jag inte häromdagen fånga en FPA-tjänsteman på bild! Där sitter hon, tålmodigt väntande i sitt försåtliga nät av falsifierad trygghet, redo att slå sina giftgaddar i var och en som rå­kar komma lite för nära.

Ve den, som fastnar i detta garn! Ju mer man kämpar för att komma loss, desto mer snärjs man in i de klibbiga trå­darna, tills man sitter ohjälpligt fast, blir ett lättköpt byte och med ett knappt hörbart Poff! försvinner som genom ett trollslag från den statliga, socialpolitiska statistiken.

Näpp. Skulle inte tro det.

Få se nu, var var jag? 27 eller 28 §..?