Det sägs att man inte ska klaga

MÅ SÅ VARA. Men överklaga, det ska man tammefan! Fast igår kväll, på slutrakan av sammanställningen av den 1,1 kg tunga in­la­gan, höll jag för ett litet ögonblick på ett ge upp. Sen tog jag en paus, såg på ”Plus” på SVT1, och drabbades av en så rödglödgad vrede att ener­gi­pelaren sköt i höjden och sprängde topplocket av mätaren.

Så nu är det gjort, överklagandet. Nu får jag sätta min lit till att det i Försäkringdomstolen sitter ”viligt” folk, med annat än fickludd mellan öronen och något mer rättspatos än andra i ärendet inblandade.

Och på tal om ludd. Behold, resultatet av två långhåriga fruntimmer un­der samma tak plus ett ohämmat intresse för ull i spunnen och tvin­nad form:

Usch.

Men det skiter jag i just nu. Jag har neuroborrelios och jag är trött. Dör jag, så är det sannerligen inte på grund av tonvis med lite damm. Dess­utom är det en ny dag imorgon. Och vem vet? Kanske visar den sig vara en bra dammdag.

PS. Tre nya bibbalån av ”60+ och singel” sen igår! Wow, liksom :o)