Inför sommarsolståndet

DAGLILJOR TRIVS EGENTLIGEN inte alls hos mig, så jag är glad för de som finns och blommar. I kvällsdunklet häromdagen föll de sista solstrålarna rätt på de gängliga stänglarna i en av rabatterna. De gula blommorna sprakade till som intensiva färgklickar mitt i allt det gröna.

Och imorgon är det midsommarafton igen. För mig, soloseglande i mitt ”Ruck­let”, är denna högtid, precis som jul och påsk, en synnerligen plan­lös historia. Lite löst prat om en reprisering av fjolårets knytkalas har det varit, men några konkreta, sociala begivenheter kan jag t.v. inte skryta med inför morgondagen.

Men, vafan, det är väl egentligen ingenting att ”marra” över? Ju äldre man blir, desto snävare blir familje- och bekantskapskretsen. Den ti­den när jag blev inviterad till tillställningar i någon form är för länge sedan svunnen. Den tog slut ungefär samtidigt som jag blev ensam­ståen­de igen. Få är de sammanhang när en kvinna utan karl betraktas som en lämplig kandidat för gästlistan, det vet ju alla. Framför allt de en­samstående damerna ;o)

Nä, det är snarast så, att det börjar bli dags att skaffa sig katt/undu­lat/guldfisk/vandrande pinnar för att ha någon levande varelse att prata med. Hund är det jag helst skulle ha. Men i den takt som krop­pen verkar ge upp är det fåfängt att tro att jag kommer att fixa rast­ning flera gånger per dag i kanske tretton-fjorton år framåt.

Läget är som läget är och det gäller bara att gilla det. Med detta sagt till­öns­kar jag alla er andra, såväl singlar som parade, en riktigt ...