Visst lever min wisteria!!

DET ÄR SEGT virke i vissa saker. Jag har varit så totalt övertygad om att mitt blåregn hade hälsat hem efter helvetesvintern, för det har inte synts en tillstymmelse till liv. Men idag fick jag en smärre chock – av glädjemodellen. Kolla, det kommer ett nytt skott!!

Alla ni som sa att jag skulle tåla mig har alltså fått rätt, och ingen kan vara gladare för det än jag.

Och den som spar han har. När jag för många år sedan monterade ner ett gammalt trådstaket för att istället plantera häckar tog jag tillvara ett antal meter. Kan vara bra att ha, tänkte jag, rullade ihop det och stuvade in det under terrasstrappan. Min nyplanterade mand­shu­ri­ca­kle­ma­tis behöver något att klättra på och för detta ändamål är det gamla staketet perfekt!

Sen är det somt som har en sån växtkraft att det är otroligt. Här ne­dan ser ni en del av min spirea salicifolia-häck, som jag kapade ner näs­tan jäms med marken i höstas. Idag var den en dryg halvmeter hög, så jag har medelst gammaldags häcksax av den handdriva modellen klippt ner den ungefär till hälften efter att jag tog bilden. Gör man inte det blir den väldigt gles och pinnig i botten, med grönt och blom bara i topparna.

Det fina med den här häcken är, att den inte kostat mig någonting. Varenda planta är rotskott jag fått hämta från exets trädgård, där jag planterade en likadan häck medan jag bodde där. Några plantor varje år, meter efter meter, och till slut har man en hel, lång häck :o)

När jag nu en gång var igång med saxen gick jag över den andra häck­en också, den av kopparhäggmispel. Den klippte jag nämligen också ner rejält ifjol och årsskotten den producerat behövde få sig en duv­ning. Detsamma gällde mina korgpilar, som i år verkar växa till sig riktigt ordentligt.