onsdag 21 maj 2014

”Det är inte storleken som räknas.”
Eller ..?

ÖVERVINTRINGEN AV FJOLÅRETS alla pelargoner gick inte alls. Allt som återstår är den här magra, lilla stackaren, som ändå kämpar på och har presterat en blomstängel. Det är bara att inse faktum: pelar­gon­odling är inte min grej. Men en är fler än inga alls, så jag är glad ändå. Typ.


Vårplanteringen invid ytterdörren är inte mycket att hänga i mid­som­mar­stången den heller. En pytteviol och en minimal pensé – själv­såing­ar hittade på gårdens grusplan – ”trängs” med en tusensköna upp­grävd från gräsmattan. Men tre är också ett antal, så jag är glad ändå. Typ.


Och jätteglad det är jag efter snälle grannen R:s oväntade besök igår. Han städar i sin trädgård och erbjöd mig finfina pionrötter från ”inte vet jag vad den heter, men den har rosa blommor”.

Namnet ger jag katten i, för jag ska ändå inte konversera med den. Att blommorna är rosa räcker mer än väl för mig, ’cause I’m a sucker for peonies :o)

2 kommentarer:

  1. Du har ju i alla fall en blomma i din pelargon, det är mer än jag har i mina... Jag tog ut dem lite för tidigt och de har blivit långa och rangliga, suck.
    Vilken lycka att ha en granne som ger en knölar till en rosa pion! Du visar väl bild på när den blommar?
    Ha det gott, kram, Monica

    SvaraRadera
  2. Man ska vara glad över det lilla och jag skulle vara riktigt glad om det inte stod så sjuuukt många plantor kvar i växthuset.Jag fick visserligen sälja bra under "Spirardagarna" men det blev ändå alldeles för mycket sommarblommor över. Tre självsådda penseer skulle kännas ganska lagom.
    Kram /Kerstin

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!