tisdag 14 oktober 2014

Tvära kast i Livet

DET HÄNDER SIG någon enstaka gång, när någonting exceptionellt in­träf­far, att min tanke nuddar vid att man kanske ändå borde bli lite religiös. Ba­ra för att blidka makterna liksom. Igår var det en sådan dag.

Röda Faran, som jag trott vara förlorad för evigt och vars nästa destination skulle bli skroten, skulle igår få bogserhjälp till bildoktorn. Men innan det be­hejet sjösattes ville tekniskt kunnige vännen M kolla om det gick att lo­ka­li­se­ra vad som egentligen pajat. Fine, tyckte jag, men gick själv in för att ko­ka te och bevaka limporna jag just stoppat i ugnen.

Några minuter senare dök M upp i köksdörren.

– Eh... jag är inte färdig att åka ännu, sa jag, för jag har bröd på gräddning.
– Ingen fara, svarade han, och pekade ut genom fönstret.

Bilen, gamla skrället, stod på sitt vanliga ställe på gårdsplanen och inte på platsen dit hon blivit inskuffad på lördagskvällen!

– Va?! sa jag. Hur ..? Den driver ju inte på någon av växlarna!
– Jo, nu gör den det, svarade M.
– Men vad var det som var fel? Vad gjorde du för att fixa det?
– Ingenting, sa han, och höll upp sina skitiga händer. Magical hands, fast­slog han, flinade brett och vände sig mot diskbänken. Vilken tvål ska jag an­vän­da?

Så tja, än en gång är det bara att konstatera att undrens tid icke är förbi. M hade inte gjort någonting annat än att starta motorn, lagt i en växel ... och kunnat köra. Arbetsteorin är att någonting måste ha hamnat lite på sned, när Lilla A i lördagskväll fick ”kärringstopp” i grindhålet. Detta något halkade inte på rätt när hon försökte köra vidare, icke heller när jag gjorde det, men mirakulöst – eller snarare typiskt – nog när M, av hankön, satte sig bakom ratten.

Fan lär ju bli religiös när han blir gammal och i samband med att såna här vardagsmirakel inträffar är det fara värt att inbitna ruckelhäxor blir det­sam­ma. Men som man nu är gjord av segare virke än Lucifer himself, så är detta ett snabbt övergående svaghetstillstånd ;o)

6 kommentarer:

  1. Annars kan man ju teoretisera om att det var just _inskuffandet_ som fick felet i Röda faran att laga sig självt. Vad det än var som hamnat i olag kanske knuffades rätt då. Och hade inget som helst med att göra att det var en av hankön som gjorde nästa försök. Min erfarenhet av gamla bilar säger att det faktiskt oftare hjälper att bara knuffa/sparka/slå bilen än man tror. Just för att vad det än månde vara som hoppat ur läge kan hoppa i igen, av lite omild behandling. "Våld hjälper alltid. Hjälper det inte med våld tar man till MER våld." :D

    SvaraRadera
  2. Jo, med stor sannolikhet var det själva skuffningen - kvinnogörat ;o) - som "reparerade" det hela. Men nog så typiskt att det liksom började fungera när ett manfolk kom i närheten ...

    Men jag gillar ditt förhållningssätt till gamla kärror! Sammanfattningsvis kan man väl uttrycka sig så här:

    "If you don't succeed at first, try - and try again. Then HIT it!"

    SvaraRadera
  3. Hur det än var - så grattis!
    Kram, Monica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack du! Det var en obeskrivlig lättnad :)

      Radera
  4. Det är väl bara att tacka och ta emot - oavsett vad som fått Röda Faran på bättre tankar. :)

    SvaraRadera
  5. Japp, det har du alldeles rätt i!

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!