måndag 25 januari 2010

Baksidan med blodprov

ALDRIG, OCH DÅ menar jag aldrig, är jag så vrålhungrig och överjordiskt törstig som en morgon när ett laboratoriebesök står på dagordningen. Men allra, allra värst är ändå kaffesuget ..

Känns det månne igen..?

En annan är nämligen inte människa förrän verkmästar’n i magen får ta emot den första muggen nybryggt kaffe, och hans kolleger nere vid nödutgången kommer inte ens på jobb före det. Det är tvärstopp, om man så säger. Dom står med armarna i kors där vid utfarten, tar ett bloss, snackar skit (vad annars?) och gör inte ett handtag.

Idag var det en sådan morgon. Duktiga Doktorn (som nyligen no­sade upp min brist på D-vitamin) hade skickat mig på en hel radda nya prover, däribland ett antal s.k. fasteprover. Och fas­tande det ska man sannerligen vara, för så här, och ingenting annat, lyder reglerna för begreppet ”fastande”:

(c) Nina Backlund 2010Det är ...
  • förbjudet att äta eller dricka tolv timmar före provet tas; inte ”efter kl. 22” eller ”efter midnatt”
  • okej att borsta tänderna på morgonen, men inte att svälja vattnet
  • förbjudet att röka (extra viktigt om provet som ska tas har med ämnesomsättningen att göra, som t.ex. blodsocker)

Speciellt det sistnämnda är något som remitterande läkare sällan eller aldrig kommer ihåg att påpeka. Nåväl, jag var uppe med tuppen i morse och hängde på låset till sjukhuslabbet (man vill ju inte förlänga pinan). Till föga nytta. Väntrummet var redan full­satt av i runda slängar tjugo pers i åldersklassen 70+ (samt ett par ynglingar, förmodligen ditplacerade bara för jämviktens skull).

Vad i hela h..! tänkte jag. Jag är ju för sjutton här en kvart före de öppnar! Med anledning härav misstänker jag starkt att det finns dom som reder sitt nattläger i väntsalen, för att kunna vara först på plan! Lite som när det köas till rockkonserter eller nästa bok av J.K.Rowling, sort of. Fast inte lika roligt.

Väntan blev med andra ord lååång, och istället för att räkna ny­till­komna gråa hår (på mig själv, alltså) hann jag därför fundera en del på hur många dyra labbprover per år som egentligen ger miss­visande resultat för att folk inte vetat vad ”fastande” innebär. För­modligen en hel del, vilket i slutändan innebär ett seriöst miss­bruk av både tid och resurser. Inte undra på att sjukvården blir dyr i drift! Så tänkte jag. Och jag har förmodligen fel.

Men nu – äntligen – bubblar Moccamastern på bänken ... och garnityret formligen klapprar av lycka över den väntande mackan av nybakt bröd (någonsorts experimentell frukt-och-nötter-och-frön-och-kli-och-lingonsylt-och-turkyoghurt-variant, bakat enligt principen hm, låt oss se vad som finns i skåpen). Smaklökarna på­står dessutom att det blir ännu godare om det rostas, och dom tjejerna vet i allmänhet vad dom snackar om. ;o)


*ansluter brödrostens kontakt och torkar bort snålvattnet från diskbänken*

Nu jäklar ska här ätas! Att jag är tvungen att gå igenom samma elände igen om några dagar försöker jag aktivt förtränga ...

4 kommentarer:

  1. Turligt nog har jag aldrig behövt varken fasta eller springa på provtagning,hemska tanke att inte få kaffeslurken på morgonen.
    Fina små teckningar, är det du som ritar så fint?

    SvaraRadera
  2. Ja, huva vet du, att tvingas avstå från både mackor och fika på morgonen, det är jämförbart med avancerad tortyr ;o) Var glad att du sluppit!

    Teckningarna är jag skyldig till, jo. Plötsligt har lusten att teckna återkommit efter åååratals frånvaro, så tänk, vad lite bloggande kan sätta igång ;o)

    SvaraRadera
  3. Hej,tycker inte alls det är synd om dig,hihi,
    jag dricker inte kaffe på morgon ,då är det inget problem heller,det är bra att inte ha gjort sig såna ovanor.
    Jag har förstått att du tecknat dina porträtt på bloggen,det är inte svårt att se att det är du.Väldigt likt.

    SvaraRadera
  4. Ovana? Ingalunda! En av livets guldkanter är den, kaffetåren (eller -litrarna, om jag ska vara ärlig). Fast inte vid såna här tillfällen förstås :o)

    Fördelen med att alltid klä sig i samma prickiga islandsolle och samma blåjeans är att det inte blir så svårt att rita bilder med hög igenkänningsfaktor. Smart, va?

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!