... MEN INATT DRÖMDE jag att jag var det. Jag stod på området som kallas Ground zero, platsen där resterna av de raserade tvillingtornen i World Trade Center röjts bort.
När jag vaknade var det som om hela tragedin för första gången sedan 2001 hade nått riktigt ända in, till det innersta av mitt medvetande och mitt hjärta. Närmare 3.000 personer avled i och till följd av terrorattackerna. I Mariehamn bor det drygt 11.000 människor. Tänk om drygt en fjärdedel plötsligt bara försvann!
Via media översköljs vi dagligen av rapporter om förolyckade och skadade runtom i världen. Vi drunknar i informationsbruset och alla dessa personliga katastrofer blir till slut ingenting annat än tomma, ansiktslösa siffror återgivna av ett nyhetsankare med neutralt stenansikte.
”Tvåtusen personer tros ha omkommit till följd av den senaste tidens översvämningar i XXX.”
”458 personer förolyckades då ett flygplan av typen Boeing 747 störtade i XXX.”
Siffror, bara siffror. Ungefär som börsrapporterna. Jag avskyr att bli så avtrubbad, så omedvetet likgiltig för andras olycka. Men det är så det blir till slut, när man inte längre förmår ta emot mer information om död och elände.
Nästa gång jag känner att jag inte känner, då ska jag tänka på hur det skulle kännas om en fjärdedel av Mariehamns befolkning utplånades på några minuter. Jag tror det kan ge mig perspektivet tillbaka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så sant skrivet. Vi borde oftare påminna oss om hur priviligerade vi faktiskt är. Själv åker jag till de ryska barnhemmet och gör en insats där. Alla kan hjälpa någon... Man orkar inte ta till sej allt elände i världen men för den skull måste man kunna känna medlidande.
SvaraRaderaKanske NY kunde vara resmålet på Din Dag? Inte så mycket sol förstås, men massor att se och långtråkigt blir det aldrig.
God morgon! Det är kanske ett inbyggt skydd vi har mot fakta som vi inte orkar ta emot. Vi skulle nog alltid gå på knäna om vi skulle påverkas alltför djupt av all sorg som drabbar andra utanför vårt närområde och det skulle ingen tjäna på.Vi får njuta av de härliga dagar som vi blir tilldelade. Det är också ett ansvar.
SvaraRaderaKram
Kerstin
Gunilla:
SvaraRaderaAll heder åt dig, som hugger in i det ryska barnhemmet! Det är såna som du som gör skillnad.
NY i november? Hm ... Är rädd för att jag så fall får resa solo, för dit kan jag inte lyckas övertala väninnan att hänga med. Sen är väl i.o.f.s. vädret i den staden i den månaden rätt äckligt? Ja, jag menar, inte mycket olikt det som brukar råda här.
Kerstin:
Jo, du har rätt! Visst har var och en ett ansvar för att förvalta de dagar man själv fått sig tilldelade. Ibland brukar jag "trösta" mig med att vore det inte för våra tekniska landvinningar skulle folk i olika delar av vår värld inte ha en susning om vad som försiggår långt borta. Vi skulle helt glatt fortsätta våra liv, vår vardagslunk, lyckligt ovetande om vad som händer. Kanske är vi, som du säger, faktiskt inte konstruerade för att mäkta med att ta emot så mycket negativ energi utan att "nollställdhetsmekanismen" sätts i funktion?
Denna gång vinsten till Åland gick.
SvaraRadera15000/mån i 20 år han fick.
Fejaren Lars från Hammarlann(d) skrapa på triss å vann.
Där har du chansen om han nu inte är gift,hihi
Hej N, jag känner samma, alla sorgliga och hemska saker som händer blir vardagsmat, vi blir pumpade med det ideligen och som du säger man kan inte ta det till sig riktigt.
SvaraRaderaMen det året Sunamin härjade i Asien då kröp verkliheten väldigt nära. Väldigt nära bekanta var där nere då. Vi satt här hemma i fasa och följde det som hände. Av familjen som bestod av 4 pers. klarade sig bara mamman.
Svälten i Sudan har berört mig oehört, liksom alla dessa gatubarn runt om i vårt "civiliserade" Europa.
Den 11 sep. glömmer man nog aldrig. Det är lite obehagligt, nu med prästen som hotar hela den muslimska världen. Hoppas det inte händer något fruktansvärt.
Ha en bra dag
Monkan
StickMamman:
SvaraRaderaHoppsan! Ja, ja, där ser man att det i alla fall finns någon med tur här i livet ;o) Vem människan är har jag ingen aaaning om, men det lär vi säkert få läsa i lokaltidningarna i veckan som kommer.
Monkan:
Usch ja, tsunamin ... Den drabbade även Åland hårt. Bl.a. omkom från Amandas dåvarande skola hälsovårdaren och hennes familj samt en lärare (tillika min allra första riktiga bästis här i livet) med två av sina barn. Varje dag tittade jag på text-TV för att kolla om deras namn skulle dyka upp bland dem som räddats/återfunnits, men förgäves.
Man får allt göra som Kerstin säger: leva i tacksamhet över att man finns och göra det bästa av vad man har.
Ja, jag håller också med Kerstin, man kan inte ta på sig allt elände i vår värld, utan försöka hjälpa någon på något sätt. Om alla gjorde det...
SvaraRaderaVi har ett litet fadderbarn i Zambia, som vi skickar pengar till varje månad och tack vare det lilla, kan den familjen få ett drägligt liv.
Det hjälper litet att tänka på det, när man hör alla hemskheter som händer i världen.
Ha en fin helg, kram, Monica
Hej
SvaraRaderaJa hemskheter sker ju överallt och man kan tyckas trött på läsa om detta dagligen. Men ofta glömmer vi att det är faktiskt lika hemskt om grannen eller kompisen eller fru Svensson i kvarteret eller herr Olsson i samma stad avlider. Detta är faktiskt lika hemskt som den värsta jordbävning eller flygolycka....
Ja för de anhöriga är detta LIKA stor tragedi, för deras anhöriga är också saknad och borta. Dessa människor blir inte belysta i media, trots deras öde gått samma väg.
Bra att du skrev inlägget......
Gillade ditt inlägg och håller med.
Glömde säga att jag var i N:Y: precis ett år innan katastrofen. Just när jag tänkte att "Oj, nu var det ett år sedan jag var i N.Y." så hörde jag de fruktansvärda nyheterna på radion. Kusligt! Jag stod exakt där det hände exakt ett år innan, den 11:e september.
SvaraRaderaKerstin
apropå NY - så har jag heller aldrig varit där - men i min ungdom hade jag drömmar - observera endast drömmar - om att kanske - kanske - någon gång - i någon obestämd framtid - att jag skulle kunna komma till en sådan stad - det verkade vara möjligheteras stad framför alla andra städer - men den drömmen - liksom - mången annan dröm - gick liksom inte i uppfyllelse...
SvaraRaderaFy ja ... så sant så.
SvaraRaderaönskar dig en härlig söndag!
Usch ja......
SvaraRaderaTänk....den informationen vi får till oss nu för tiden under kanske bara EN ENDA DAG....
Lika mycket information om "världen utanför", fick dom väl förr under en hel livstid!
Inte konstigt att hjärnorna blir "utbrända" numera med allt som man ska "ta in".
Och så jäkla hemskt med den där känslan utav att man liksom blir lite "avtrubbad" av alla hemska berättelser.
Mycket klokt skrivet av Dej!
Kram, och ha en fin start på veckan!
J:son