Det dryga halvåret som följde var en tuff tid. Dels var det värsta tänkbara årstid för mig, från medlet av december och framåt, och dels var renoveringen långt ifrån klar. Men på något vis var jag tvungen att parallellt med denna hinna och orka med att tömma mammas lägenhet och att få den renoverad inför kommande försäljning. Min yngre bror, då liksom nu bosatt i USA, bidrog inte med annan hjälp än att ta sig till Åland för att ”plocka russinen ur kakan”.
Om jag varit bitter..? O, ja! Jag har svurit, förbannat, häpnat och förvånats, och anser mig sedan dess inte ha några syskon. Det står inte i min makt att rätta till alla orättvisor från när vi var yngre, men det står mig fritt att välja bort människor som jag inte tycker om. Den regeln gäller även för ens närmaste. För om det är något jag lärt mig av mammas bortgång är det att blod inte är tjockare än vatten. Att hävda motsatsen är inget annat än skitsnack, kvalificerat sådant.
Det är klart, att man inte ska umgås med folk, som man inte tycker om, men det är trist när det blir en spricka i familjen! Men ack så vanligt, tyvärr!
SvaraRaderaHa en fin söndag, kram, Monica
Min mor dog 97,då var hon 86 år.
SvaraRaderaSyskonkärlek finns det nått som kallas.Jag kan inte älska alla mina syskon.Min älsta bror vill jag inte ha nått att göra med,som han gjort mot mig å oss andra syskon.När min far dog75 bara 61 år så fick han i stort allt å vi andra inget.Mycket gjordes fel då,Sen var man för ung att bråka om hur det var då.NU skiter jag i det.Klart att jag vill att mina barn ska hålla ihop å samsas.Men det är kanske inte så lätt, särskilt när de inte bor nära varandra.Det blir inte samma kontakt mellan dom då.Livet är inte lätt.Kram
Detta inlägg hade jag kunnat stå som författare till, med vissa detaljer undantagna. Som syster till två bröder genomlevde jag mammas bortgång och de praktiska göromålen utan någon hjälp o förståelse. Det blev också ett avslut på en minst sagt komplicerad och påtvingad relation. Nu är jag fri.
SvaraRaderaBittan
Bouppteckningar och allt däromkring visar människans rätta sidor. Vår gamle vän som dog förra året i dec trodde att han hade allting klart gällande sina efterlämnade ägodelar.Då dök plötsligt hans 87-åriga syster upp. De hade varit ovänner sedan hon polisanmälde honom i samband med deras mammas död och bodelning för 25 år sedan.Nu har hon överklagat hans testamente (där hon förstås inte finns med) och det blir rättegång någon gång i höst.Hon har inget att komma med men hans hem står och tickar pengar och måste ses till då och då. Jag förstår inte hur man kan vara så jäklig och inte respektera sin brors sista vilja.Jag håller med om att man ska umgås med dem man betraktar som vänner oavsett släktband eller inte. Själv ser jag min syster och bror som vänner men har däremot en bror till min man som jag inte vill se över huvudtaget (och det gör jag inte heller).
SvaraRaderaKerstin
Tja, hörni, är det inte så man brukar säga: "Med döden kommer arvingarna"..? Jag skulle ändå vilja göra ett tillägg: "... och andra gamar."
SvaraRaderaÅ min bror har jag inte träffat på tolv år.
SvaraRaderaVi skildes åt på gatan efter att jag sagt till honom att nu är det er tur att höra av er...vi hade alltid tagit initiativet till att träffas och i längden tröttnar man på det...och när jag sagt det till honom så hände inget sen...och nu har det alltså gått tolv år...så kan det gå.
Steffe
Tänk så mycket vanligare detta fenomen är än vad vi vet.
SvaraRaderaMamma dog ju i vintras, och med hennes bouppteckning och begravning visade verkligen mina syskon vad dom var ute efter.
En syster som ALDRIG älskat varken sin Mor eller Far stod plötsligt som den "närmast sörjande Dottern" och fullkomligt körde över oss andra två och hade SÅÅÅÅÅ många fina minnen till i stort sett allt.
Yviga historier till mostrar och morbröder som inte innehöll något annat än lögner och förtal.
Och hon lyckades till sist "få med sej även brodern" till det ena djävulska efter det andra.
Lögner, lögner och inget annat.
Min Mor och jag stod varandra väldigt nära, och pratade varje dag. Året runt. Alltid.
Och hon berättade många sorgligheter som hon fått utstå som Mor.
Barn, oavsett ålder kan vara MYCKET elaka!
Och nu stod dom alltså där. Mina syskon. Och vände allt sitt hat rakt mot mej.
Troligen pga många års irritation för att jag aldrig "gick över till deras sida". Tro mej...dom försökte!
Usch....detta blev långt. Förlåt!!!!
Det som hänt mej det sista året har nog tagit mej betydligt hårdare än jag ens vågar riktigt känna efter.
Men jag "kom igenom det" (delvis i alla fall).
Utan syskon, och med mitt huvud högt buret av tacksamhet, över att jag aldrig blev som "dom".
Jag försöker att inte tänka på allt som hände förra vintern och våren....det blir för tungt.
Man måste fokusera på något som faktiskt ger en glädje och äkta kärlek.
Tack för att DU skriver så öppet om ett så känsligt ämne, som jag ändå tror att detta är.
Vi behöver nog veta att "vi inte är ensamma" när sånt här drabbar en.
För i den grå vardagen så kan man faktiskt känna sej oerhört ensam när familjen och syskonen beter sej som hyenor. Och gamar....
Men jag brukar säja:
"En sak har jag som inte dom har.
Alla FINA gamla minnen och ett RENT samvete.....Och DET kan dom inte ta ifrån mej!!
Och det är värt så mycket mer för mej, än att äga prylar och att ständigt jaga pengavärdet i de samma."
Förlåt än en gång att det blev så långt...
Ett ämne som ligger så färskt i mitt huvud.
Och jag håller till 110% med dej om att BLOD INTE ÄR TJOCKARE ÄN VATTEN!
Aldrig mer kommer jag att varken umgås eller ens tala med mina fd syskon. Det räcker liksom nu...
Färdigsparkat på mej!
Bamsekram på Dej.
J:son
Och du....vilken vacker bild förresten!