Vi är uppåt bara värre, del 2

UNDER GÅRDAGEN GICK det som tidigare nämnts uppåt ... och upp­åt ... och uppåt. Vi hade fått den strålande idén att besöka den om­ta­lade botaniska trädgården i Funchal. På kartan såg det inte ut att va­ra så långt, men det vi förbisåg var den topografiska skillnaden.

Smarta människor tar
a) bussen
b) taxi
c) linbana

Inte vi. Vi tog apostlahästarna. Jag kan informera om att lutande ga­tor har de gott om i Funchal. Typ 45° är inte alls ovanligt. Men skam den som ger sig! Upp kom vi, om än något skakiga i vad- och lår­musk­ler och lite lätt svettiga under armarna. I runda slängar 1½ timme tog den nätta promenaden, räknat från busstationen i centrum. Neråt tog vi taxi. Det tog fem minuter.

Här har vi hunnit knappt halvvägs. Den asfalterade slalombacken he­ter Rua da Rochina.


När man väl segat sig hela vägen upp och betalat sina 3 euro i entré möts man av en otrolig frodighet, som här runt den herrgård som sedan 1960 är Madeiras naturhistoriska museum.


Sedan måste jag förstås fotografera mönsterrabatterna, som väl knappast någon besökare kan låta bli att föreviga.


Strax ovanför dessa hittar man ett trevligt café och föredömligt rena och fräscha toaletter (t.h. i bild), vilket jag faktiskt noterat ge­nom­gåen­de under vistelsen här. Det är alltid rent, men ibland är dörr­låsen trasiga.


Enligt de uppgifter jag hittat ligger parken 200-350 m.ö.h, och även inom området är nivåskillnaderna märkbara. Den orange pricken är P. Som kantväxt noterade jag ampellilja av samma variant som jag har i en kruka därhemma. Min ser inte fullt lika välmående ut :o/


Några vyer för att belysa höjden:
(Japp, det är samma kryssningsfartyg som på den första bilden.)



Självfallet fotograferade jag en del blommor också. Antalet bilder är bara så många att jag viker ett skilt inlägg för dem. Men en tänker jag visa nu, bara som ett bevis för att det går att klottra på allt. Pre­cis allt.