Min syrra bor i Skåne

NÅGON ENSTAKA GÅNG – för vissa aldrig någonsin – händer det att man helt oväntat, mitt i livet lär känna någon som det uppstår en s.k. instant connection med. Den bara finns där, en sorts självklar sam­hö­rig­het, och då är ålder och annat tjafs av ringa betydelse.

Monkan är en av mina äldsta följare här på bloggen (vi pratar alltså begreppet tid, inte ålder) och jag förmod­li­gen på hennes. Det har med andra ord redan från scratch funnits ”nå­got”, trots att vi aldrig träffats eller ens talats vid i telefon. Lite mysko, men så är det bara.

Efter ett tag började jag referera till henne som min ”bloggsvägers­ka”, eftersom hon verkade vara preciis så som jag skulle vilja att min svägerska var om jag hade någon. Nu har jag inte det, och sedan i fredags inte ens en av bloggvarianten. Bättre upp, go’vänner! På gam­la dar har jag fått en syrra!!


***
”Syrran” och min nye ”svåger” intog Åland i slutet av förra veckan. På fredagen var Lilla A och jag upptagna med annat, men i lördags age­ra­de jag [amatörmässig] lokalguide utåt norra Åland.

Vi började med ett fotostopp vid Kastelholms slott och Jan Karls­går­dens hembygdsmuseum i Sunds kommun. Jag ordar inte mer om den saken, för Monkan kommer säkert att blogga om det själv och för övrigt skrev jag ett långt inlägg om slottet förra sommaren.

Från Sund gick färden vidare mot Vårdö, den mest tillgängliga delen av Ålands skärgård, dit man enkelt tar sig med kabelfärja.


Vårdö är lika med lummig grönska, röda granitklippor och blått vatten.
Vårdö är skärgården på ett par minuters avstånd från fasta Åland.
Vårdö är ... vackert. Punkt.


Faluröda båthus speglar sig i havet, renfanan lyser knallgul på väg­re­na­r­na och klipporna är släta, varma och perfekta för en picknick. Åland hade på lördagen den goda smaken att visa sig från sin allra bästa sida!



Monkan bullar upp:

På hemvägen gjorde C en oplanerad krumelur och svängde förbi bu­ti­ken i byn Vargata. På gaveln blommade mängder av stockrosor och bland dem, väl kamouflerad, lurade en saftig vårtbitare:


Lördagkvällen och gårdagen roade sig herrskapet på egen hand, men på kvällen blev det grillmiddag i all enkelhet hos mig i ”Rucklet”. Ef­ter­som det var meningen att vi skulle äta ute, på terrassen, hade jag också bjudit in goda vännerna S&N.

Men si, vädrets makter rår man inte på och i regn, rusk och blåst får man lov att göra det bästa möjliga av situationen. Vi trängde med and­ra ord ihop oss sex personer runt bordet i mitt minimala kök, där det knappt finns svängrum för två.

”Trångt om saligheten, men jättetrevligt”, så skulle jag själv vilja sam­manfatta kvällen. Fast så pass till mig i trasorna var jag att det inte blev några andra bilder än ett foto av efterrätten: vilig kladdkaka med hemlagad apelsinglass.


Idag är det typiskt nog sol och uppehåll igen – eller som tur är, borde jag kanske säga, så att herrskapets sista dag på Åland blir ett ljusare minne än gårdagen.

Det reella, fysiska avståndet på drygt 70 mil mellan våra adresser in­bjuder tyvärr inte till att spontant slinka in på en kopp kaffe när andan faller på. Saken blir inte bättre av att Röda Faran, mitt pensions­mäs­si­ga transportmedel, är ett otänkbart alternativ för resor utom Åland. Men du, ”syrran”, vilken tur att vi i alla fall har våra bloggar! :oD

Tack för kärkommet besök och kör nu för tusan hakar försiktigt hela den långa vägen hem! Och nästa gång vet ni ju var ni ska parkera ;o)