fredag 25 november 2011

Om det här med mod

I FÖRRGÅR RÅKADE jag slå på tv:n en bit in i reprisen av fjärde av­snit­tet av ”Sommarpratarna”. Precis i slutet av programmet kom del­ta­garna in på vikten av människor som vågar säga ifrån, så kallade whistleblowers, människor med civilkurage. Bl.a. säger forskaren och uppfinnaren Håkan Lans: ”Det är alltså för få människor som vågar dra i handbromsen.”
(avsnittet finns tillgängligt via SVT Play t.o.m. 20 januari 2012 – se det!)

IGÅR bar det sig inte bättre att jag knäppte på en stund efter att än­nu en repris hade börjat: ”Dokument inifrån: Vårdlotteriet”. Resten av programtiden satt jag med öppen mun, chockad och allt argare, och hörde hur den ansvarige läkaren på Karolinskas hjärtklinik, Magnus Nygren, helt öppet berättade om hur patienter sorteras in i grupper om intressanta och mer intressanta, dvs hur t.ex. ens totala sjuk­doms­bild och ålder tillåts avgöra vilken kvalitet på vård man får.
(avsnittet finns tillgängligt via SVT Play t.o.m. 20 december 2011 – se det!)

IMORSE, när jag gick på damrummet, plockade jag med mig ett exem­plar av tidningen PS! (nr 8, 2010) jag för ett par veckor sedan fick som toalitteratur av kompisen P. Jag slog upp den på måfå och – häpp! – råkade inte tidningen öppna sig vid en artikel med rubriken ”Våga va­ra MODIG!” Artikeln handlar om boken ”MOD stå upp för dig själv” som PS! chefredaktör Maria Gerlofson skrivit och i sin artikel säger hon bl.a: ”Rädda människor förändrar inte världen. De för inte utveck­ling­en framåt utan håller snarare tillbaka den.”


ur tidningen PS! nr 8, 2010

Jag tror inte på ödet, men det här är inte en tillfällighet. Tre dagar, tre väckarklockor – jag måste vara på rätt spår. Tiden är kommen för att visa mod genom att blåsa i visselpipan, dra i nödbromsen, föra till torgs och ta det hela vägen. Enough is enough, nu räcker det!

5 kommentarer:

  1. Ja visst tre gånger nu å kanske fler hoppas att det ger dig possitiv energi fortsätt du på det du har tänkt.Du är en stark kvinna som kan å vill.

    SvaraRadera
  2. Bra! Det krävs mycket ork och uthållighet för att säga ifrån, men det behövs!
    Kram, Monica

    SvaraRadera
  3. Stå på dig!Jag resonerar som du och har stuckit ut hakan många gånger..jag tror på att vara modig, att säga ifrån för både mig själv och andra. Givetvis har jag blivit oerhört påhoppad men det handlar inte om mig..den person som reagerar är själv ansvarig för sina handlingar..desto argare de blir desto mer tydligt att man trampat in i en bikupa eller hittat en akilleshäl- det visar också att något är fel..endast om man säger ifrån kan man få till en förändring..men, det suger energi, mycket energi..ibland får man välja sina strider och med omsorg välja sin väg till målet-förändring! Kram och fortsätt kämpa.

    SvaraRadera
  4. Stickmamman:
    Tack för den peppningen, den behövde jag!

    Monica:
    "Envis" is my middle name, om jag så säger. Dessutom handlar det framför allt om faktainsamling, strukturering av densamma och i viss mån visualisering genom diagram och tabeller. Den juridiska delen av det hela överlåter jag åt proffsen.

    Mia:
    O, ja, nog är det energikrävande att leka mullvad! Men den här gången slåss jag för hela min - och dessutom min dotters - existens, så jag finner mig i att det inte finns ork över till så mycket annat just nu.

    En sak som har blivit väldigt tydlig under arbetets gång, är att det måste vara fullkomligt omöjligt för t.ex. en läkare att skapa sig en överblick av helheten. En journalanteckning här, en annan där och en tredje på ett helt annat ställe, från olika mottagningar/kliniker - det är inget som någon hinner få ihop under den orimligt korta tid som finns avsatt för varje enskild patient. Men nu, när jag sammanför de kliniska fynden från alla möjliga håll i en gemensam tabell, nu ser man sammanhanget allt tydligare. Nog är det väl själva fan om inte "experterna" ska göra det också..?

    Och du, tack för ditt stöd!!

    SvaraRadera
  5. Det har säkert betydelse, kanske rent av roten till det onda, att alla fakta är spridda lite här och var vilket också medför att ingen riktigt känner att "det här är min patient" och behöver ta ett övergripande ansvar. Gå på i ullstrumporna, Nina!
    Kram, kram
    Kerstin

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!