Bland annat har jag uppgjort ett diagram över hur mitt sköldkörtelhormonvärde åkt upp och ner sedan underproduktionen uppdagades 2004. Betraktar man kurvan ur en lekmannamässig vinkel tycker jag inte att det är särskilt förvånande att undertecknad aldrig mår riktigt hyvens.
F.n. laboreras det med medicinmängden jag ska ha, men någon avgörande mängd krut har t.v. inte spillts på att gräva fram orsaken till att min sköldkörtel ”svajar” som den gör. Det är en av sakerna jag nu vill få diskuterat, så där riktigt på riktigt. Att medicinera symptomet är på sitt sätt i sin ordning, men nog fan borde det väl vara av ännu större vikt att hitta anledningen??
Och jo tack, förkylningen lever och har hälsan. Och den 1.12 är det dags för Pensions-Alandia att bråka om mitt rehabiliteringsstöd igen.
Har jag nämnt att jag känner mig lite trött på alltsammans..?
Måste erkänna att jag vet just ingenting om det här med sköldkörteln, mer än att man kan ha struma. Så länge ens egna kropp,och ens närmaste, fungerar som dom ska funderar man inte så mycket över alla olika sjukdomar och symtom man kan få. Just nu nöjer vi oss med makens lungfibros, det räcker så bra. Men jag ska med intresse följa hur det går för dig och hoppas att dom hittar orsaken till kurvans svajighet.
SvaraRaderaNej fy, har maken din diagnosen lungfibros?! Det var inte roligt att höra - och jag blir ännu mer imponerad av hur han orkar hålla på med skogsarbete och annat fysiskt ansträngande! Och så är det bara att än en gång konstatera att "det finns berg i alla byar"; i slutändan är det knappast särskilt många som tar sig från vaggan till graven utan några som helst invalidiserande krämpor.
SvaraRaderaOftast går det ju att lyfta sig själv i håret med att säga: "Det finns alltid dom som har det värre", men däremellan slirar man ner i en svacka och blir väl mycket fokuserad på sig och sitt. Men det är väl också en del av den mänskliga naturen..?