Nu ska jag ägna dagen åt att smälta gårdagens chockbesked från mitt pensionsförsäkringsbolag och att fundera på hur jag ska förhålla mig till ett eventuellt feokromocytom. Med starkt, hett kaffe i muggen går det garanterat bättre än igår. Då bröt jag helt enkelt ihop, för första gången på tre år.
Tack C, för att du finns! Och detsamma till A på hälsocentralen i Mariehamn, som är på god väg att återupprätta mitt fullständigt raserade förtroende för sjukvården.
Vad jag vill säga till Pensions-Alandia lämpar sig lika lite för tryck som vad jag anser om handläggningen hos Folkpensionsanstalten på Åland. Hur kan en handläggare vid ett pensionsförsäkringsbolag – en pappersvändare av guds nåde – ha mage att säga åt en kund: ”Det är många som är sjukare än du som jobbar alla dagar. Jag själv till exempel”?!
Hur fan kan en kontorsråtta av rang tro sig ha mandat att uttala sig om mitt hälsotillstånd, när det inte ens tycks gå att läsa innantill vad som skrivs i läkarutlåtande efter läkarutlåtande?! Och vad i hela glödheta helvete har denna handläggares egen hälsa med mig att göra?? Är människan inte frisk nog att vara på jobb ska hon sjukskriva sig. Att detta dessutom var andra gången samma person tog sig för att referera till sin egen hälsa gör inte saken bättre.
Makalöst inkompetent.
Makalöst skamligt.
För att inte tala om hur kränkande det är.
Det låter inte alls omöjligt att det är det du har, efter att ha läst om dina symptom, va?
SvaraRaderaDet måste väl ändå kännas skönt att äntligen få ett namn på det du har och att det i de allra flesta fall verkar vara benignt?
Och nu kan väl försäkringskassan och andra berörda myndigheter inte komma med några invändningar längre?
Nu kan det bara bli bättre!
Ha nu en lugn, skön helg!
Kramar från mig!
Monica
Jo, det är för ovanlighetens skull faktiskt en helt plausibel teori, och visst skulle det, tumör eller inte, vara fint att äntligen få en konkret förklaring till alla jobbiga endokrina symptom jag har.
SvaraRaderaMen tro för all del inte att någonting är på väg att vända till det bättre. Tvärtom! Nu har pensionsförsäkringsbolaget - stick i stäv med senast inlämnade läkarutlåtande - bestämt sig för att jag är medicinskt färdigutredd (trots att en konkret utredning nätt och jämt påbörjats). Därmed är jag enligt dem, hejsanhoppsan, fullt arbetsför. Och det pensionsförsäkringsbolaget säger, det upprepar per automatik Folkpensionsanstalten (= Försäkringskassan).
Problemet, som jag ser det, är att jag inte är man och t.ex. skogarbetare med kotförskjutningar i ryggraden. En sån kvantifierbar, manlig sjukdom är helt comme il faut och tas i allmänhet på största allvar. Men ett fruntimmer med störningar i det endokrina systemet är bara paller, trots att det t.ex. finns tonvis med forskning som visar att en dysfunktionell sköldkörtel kan medföra mångafacetterad och svårkorrigerad problematik.
Jag hoppas verkligen på ett lugnt och skönt veckoslut. Gårdagens "psykbryt" tog helt musten ur mig, så nu behöver jag ladda för att orka strida vidare.
Fanns det ingen lämplig sjukdom med ett lite enklare namn?
SvaraRaderaSkämt åsido, att få ett klart besked på vad det är man lider av är bra mycket bättre än att gå i ovisshet. Oavsett vad dom kommer fram till hoppas jag att det är något du kan få hjälp med, äntligen.
Försäkringskassan följer, som jag förstår, direktiven dom får från riksdag och regering. Därför kan det bli häftiga kast och ologiska krumbukter, som när dottern efter två veckors utredning av FK:s eget läkarteam och diverse andra specialister, kom till resultatet att dottern aldrig skulle kunna arbeta och att hon troligen hade fått en hjärnskada. I början av sommaren 2011 kom dom plötsligt till ett helt annat resultat, utan vidare undersökningar. Hon var då helt kapabel att börja jobba och blev utan all ersättning. Däremot kostade dom på henne dyra taxiresor så att hon skulle kunna komma sig till någon form av vuxendagis dom hade!
Nina tänker på dig du har det verkligen jobbigt,många kramar till dig.Tur att man är pensinär redan å inte behöver bråka med sjukkassan längre.Det är då en fast inkomst om än låg.De krämpor man slitit på sig under livet dom går inte ändra på.
SvaraRaderaSnart har vi våren här.
Det känns bra.
Skänker dig en stor kram.
Håller med Stickmamma. Så jäkla skönt att slippa allt krångel med försäkringskassa och annat när man är sjuk. Men nu håller jag tummarna för att du faktiskt får en diagnos. Då blir säkert allting bättre. Skön helg till dig!
SvaraRaderaKram
Kerstin
Cici:
SvaraRadera"Feokromocytom" är väl inte så svårt, hörru..? Det kunde vara mycket, mycket värre! Som det ena labbprovet t.ex: metoxyhydroxymandelat, dU-MOMA. Det tog en stund innan jag fick ordning på alla "oxy" ;o)
Det är alldeles rätt att det skulle vara oerhört befriande att få ett tilltalsnamn på det som gör att jag har det som jag har det. Det är alltid lättare att förhålla sig till någon man är bekant med än till någon helt okänd. Typ. Vi får väl se vad proverna visar - antagligen ingenting, så det blir tillbaka till ruta ett igen.
Vad jag luskat fram under resans gång är följande: i Finland funkar det så, att om pensionsförsäkringsbolaget beviljat invalidpension med stöd av arbetspensionslagstiftningen, då rättar Folkpensionsanstalten sig efter vad försäkringsbolagets sakkunnigpack hittar på. FPA:s egna läkare går aldrig emot försäkringsbolaget, så du kan inte få invalidpension från den ena utan att få det av den andra. Därmed är den rådande pappersexercisen onödigt tillkrånglad. FPA skulle följaktligen inte behöva "behandla" en förlängning som försäkringsbolaget redan godkänt, men det är så det går till. FPA måste således "fatta beslut" skilt för sig, så deras kommer alltid flera veckor försenat, med försenad utbetalning som självklar följd. Såå idiotiskt som det bara kan bli. Precis som det mesta som har med FPA att göra.
Din dotters historia - likväl som många andra jag fått ta del av via tv - är precis lika absurd som min. Det skulle vara intressant att veta om det finns NÅGON som har en positiv story att dra. Många kan de i alla fall inte vara, det är jag helt hundra på.
Stickmamman:
Ack ja, den som ändå vore ålderspensionär ... *suckar* Med den här takten vete fan om jag överlever tills jag når upp till den åldern - allra minst om den ska skjutas framåt till 70 eller mer :o/
Kerstin:
Chansen att få till en vinst i Diagnoslotteriet tycks inte vara större än att kamma hem storkovan i Postkodlotteriet. Fast hoppet lär ju vara det sista som överger människan, även om jag ber om att få uttrycka avvikande åsikt i den frågan.