Men ikväll kanske? *hoppfull*
Sen måste jag bara få berätta om en av livets krokiga krumelurer, för den är så osannolik att det nästan är för mycket.
När jag i söndags strövade omkring genom den nedlagda semesterbyn där jag fyndade vår gitarr steg jag in i ett rum och min blick drogs omedelbart till det som hängde på väggen.
”Nämen!” sa jag häpen åt väninnan. ”Den där tavlan har ju jag gjort!”
Mycket riktigt. När jag vände på den rådde det inga som helst tvivel om saken:
Visst är det helt sjukt?! Efter 39 år råkar jag helt oförmodat besöka detta ställe. Lika oförmodat råkar jag kliva in i just detta rum där tavlan hängde. Och tänk, att jag tvärs å mesamma kände igen den efter all denna tid :o)
På vilka vägar konstverket (?) hamnat på detta ställe har jag ingen aning om. Men där var det.
Jag erkänner villigt: vackert är det inte. Men det får väl tjäna som ett handfast bevis för att jag kunde virka redan då, hehe?
Hu! Nästan kusligt ju! Som när jag hittade mina 20 år gamla skolpapper i Mickes mapp från lantmannaskolan. Visade sej att han "hittat" dem och tyckte innehållet var värt att ta vara på. :P
SvaraRaderaJa, ibland är livet och världen ganska liten - och ibland är det oändligt! Förmodligen det som gör att det aldrig blir trist!!
SvaraRaderaOtroligt!
SvaraRaderaJag trodde, när jag såg bilden, att det var ett nytt fynd du gjort!
Den är ju jättefin! Den skulle jag köpa om jag såg den!
Men visst är den broderad och inte virkad, eller?
Var den inte till salu, så att du kunde köpa tillbaka den?
Kram, Monica
Vad trevligt hitta en sak du gjort för länge sen,hur gammal var du då?Den var ju jätte söt.
SvaraRaderaDu kunde nog virka innan du kunde gå, gissar jag. Men vilket otroligt sammanträffande! Sådant händer ibland. Har du någon aning om hur tavlan hamnade där? Jag var också på bibblan i går och försökte hitta lite fakta om sånglärkan som jag ska skriva ett kapitel om till en öländsk fågelbok. Men det blev några romaner också!
SvaraRaderaKram
Kerstin
Hej
SvaraRaderaHaha...vad häftigt. Ja det måste ha varit en märklig känsla att hitta tavlan efter så många år.
Pipi:
SvaraRaderaJa, ja, där ser man! Det var m.a.o. förutbestämt redan för 20 år sedan att ni två skulle bli ett :o)
Susie:
Exakt så är det!
Monica:
Nej, broderat är det inte. Jag har tydligen virkat luftmaskkedjor som jag sedan limmat upp på vad som förefaller vara säckväv.
Ägarna av semesterbyn tyckte det var lika lattjo som jag, så jag fick tavlan med mig hem. Hade jag inte råkat komma dit hade den säkerligen fått skatta åt förgängelsen, eftersom hela anläggningen ska rivas.
Stickmamman:
Att döma av texten på baksidan måste jag ha varit tolv eller nyss fyllda tretton.
Kerstin:
Haha, nä, det där med virkning tror jag inte att jag provade på förrän på ettan i folkskolan. Då måste man virka något som kallades för dammduk. Den förutsattes bli kvadratisk, det minns jag. Det blev inte min. Mer strutformad faktiskt, om jag kommer ihåg rätt.
Jag har inte en susning om hur blomsterspektaklet hamnat på stället ifråga. Men jag vet att min mamma var god bekant med nuvarande ägares föräldrar, som var de som byggde upp hela anläggningen. Kanske är det på den vägen tavlan hittade dit..? Förblir en olöst gåta :o)
Skånegrabben:
SvaraRaderaDet var en helt absurd känsla att plötsligt stå öga mot öga med något man gjort själv för nästan 40 år sedan! Min spontana reaktion var att jag kände igen "mästerverket", men jag måste ändå vända på steken för att övertyga mig om att så var fallet.