Jaha, nu har det till slut snurrat totalt för henne, tänker säkert många. Men så är det faktiskt inte. Låt mig förklara:
Statistiskt kommer en kvinna i klimakteriet vid 51 års ålder, med en normalvariation mellan 45 och 55 år, och klimakteriet innebär, som alla vet, början på det verkliga åldrandet. I min släkt, på mödernet, har kvinnfolken hållit sig runt 50+. Själv var jag bara 42.
42 är statistiskt sett nio år för tidigt. Så om man utgår från min faktiska ålder, snart 52, och adderar de där nio åren som åldrandet redan pågått ... tja, då är min biologiska ålder de facto snart 61, och därmed har jag – biologiskt – bara fyra år kvar till pension.
Det här handlar, som så mycket annat, om ren logik. Och logik, det är liksom min grej det. Dock icke läkarvetenskapens, för där är det som att prata med en välmurad tegelvägg de gånger jag dristat mig till att lyfta fram den här tankegången.
Att sagda medicinmän samtliga råkat vara män har säkert iiiiingenting med saken att göra *ironisk så det räcker för fem*
Men hur som haver, inte fan undra på att det fallerar både här och där med fysiken! Inte fan undra på att jag börjar känna mig fed up, trött och sliten! Det är ren och skär logik – och en gnutta gammal, hederlig matematik.
Nina, det är intressant..jag undrar om det finns någon studie överhuvudtaget som tittat på variablerna när det gäller förväntad livslängd, diagnoser etc efter tidigt klimakterium..jag vill minnas att det finns ett centrum i västra götaland här i sverige som specialiserat sig på gendermedicin..jag gjorde ngt liknande då jag lider av konstant dåligt järnvärde..kvinnor "tillåts" ju ha lägre järnvärde då vi menstruerar..för mig är detta omvänd logik då vi borde få hjälp till ett högre järnvärde då vi..menstruerar och således förlorar blod varje månad..vet många kvinnor som fått kämpa för järninfusioner etc för att få upp sitt järnvärde (lika med mer ork) men där läkarkåren vill hävda "normalintervallet" är det som gäller för en kvinna. När jag skulle föda mitt 4:e barn bad jag dem stoppa ev. blödning med medicin då jag förlorade mkt blod med trean men inte tillräckligt för att få transfusion..tog mig över 6 månader att komma upp i normala värden genom järntabletter ( dvs. längst ner på skalan av intervallet). Minns min son i ett töcken av utmattning. Nåväl, efter fyran blödde jag ingenting och hade efter ca 2 månader ett järnvärde som var skyhögt men som också gav mig energi att orka amning etc..Man får stå på sig och jag tror som sagt att kvinnokroppen inte är tillräckligt utforskad då vi har ofoget att ha hormoncyklar och mens..eller tidigt förlora den som du men som ingen bryr sig om..Kram
SvaraRaderaJo, visst är det intressant, det här jag har funderingar runt?! Men att få nån läkare att ens vilja diskutera saken är lika lätt som att dra sin egen underläpp över huvudet och svälja sig själv.
RaderaKonstigt nog går det dock himla bra att applicera differenserna i kön på t.ex. försäkringar. Eftersom kvinnor har en högre, statistisk livslängd än män räknar försäkringsbolagen ut att de därmed ska ha en mycket lägre ålderspension också.
Men när det kommer till vård och hälsa, där tar lusten att göra skillnad på könen abrupt slut. Jag ryser när jag tänker på att jag hann peta i mig hela tre stycken 70 mg veckotabletter med det där äckliga bisfosfonatet mot osteoporosen innan jag hade vett att avbryta. 70 mg/vecka är samma dos man ordinerar åt en man med en kroppsvikt nästan dubbelt så hög som min! Inte tycker då jag att det är särskilt förvånande att jag mådde skit av ordinationen. Men det tyckte doktorn. Som är en man, vad annars.
Snälla rara, vad är det som är så hemskt med att komma upp i pensionsåldern!? Jag kan trösta dig med att jag som fyllt "hela" 67 i somras mår som en prinsessa och livet leker. Då hade jag det betydligt värre med en massa negativa saker som hände, både med mig själv och med näras och kära, när jag var runt 50.
SvaraRaderaMen vi är ju alla så olika och är det enbart livslängden som oroar så vet vi ju faktiskt inget om den i förväg. Det är bara vänta och se.....hitintills är det ju ingen som överlevt!
Häpp, häpp, häpp, lugn och fin nu, Susie! Inte har jag sagt att det är hemskt att nå pensionsåldern. Den riktiga alltså, vid 65. Det jag tycker är hemskt är att jag biologiskt räknat är 61 redan, trots att jag enligt födelseattesten fyller 52 i november.
SvaraRaderaDet jag försökte belysa är att det aldrig tas någon som helst hänsyn till kvinnans olika livsfaser, som dessutom har stor individuell variation. Det är i min värld självklart att en kvinna som redan för tio år sedan passerade klimakteriet inte har samma prestationsförmåga som någon jämngammal som fortfarande menstruerar och kanske gör det i ytterligare ett flertal år.
Jag ser med tillförsikt fram mot pensionen, tvärtemot hur du tycks ha uppfattat inlägget. Men rent statistiskt och biologiskt kommer jag däremot inte att hinna vara pensionär lika länge som många andra. Hur det sen blir i levande livet vet ju ingen. Jag kan ju imorgon dag få en nedfallande toastol från nån rymdstation i pallet när jag kliver ut från "Rucklet" ;o)
"Lögn, mera lögn, statistik", skaldade min gamla matematiklärare. Jag har ett speciellt sätt att räkna katter på.
SvaraRaderaOm jag har en katt och skaffar mig en till, då har jag ökat kattbeståndet med 100%. Det är ju massor!! Om jag då skaffar en katt till, då har jag ökat med 50%. Inte så farligt. En katt till, 33%, osv osv. Kort sagt, ju fler katter desto färre blir de. Eller nåt..?
Bry inte ditt vackra lilla huvud ( obs karlspråk!!) med en massa siffror. Gå nu och baka eller koka lite sylt....
A
Har vi haft samma mattelärare..? Eller är det något de lär sig under utbildningen?
RaderaStatistik är intressant på så vis att man kan få den att visa precis vad man vill, det lärde jag mig under mina ekonomistudier. Och så klassikern: med ena foten i en kastrull med kokande vatten och den andra i en hink med is har man statistiskt sett alldeles lagom varmt ;o)
Men jag hör och lyder! Äppelpannkaka får det bli.
Njae, det där resonemanget köper jag inte riktigt. Jag gick också tidigt in i klimakteriet, men det gick så smidigt att jag knappt tänkte på det. Det där med vallningar som man hör talas om så mycket, kände jag inte av särskilt mycket. Inte har jag heller några särskilda krämpor trots min ålder på 67½, frånsett att jag är lite stelare och osmidigare än när jag var ung. Migränen jag hade, om än inte den värsta sorten, har försvunnit för länge sen, har överhuvudtaget aldrig huvudvärk nu för tiden.
SvaraRaderaDäremot håller jag med om att medicinforskningen fram till nyligen har utgått helt och hållet från en mansstandard. Till och med en del barnmediciner har haft vuxenmall. Förhoppningsvis har det blivit ändring på det nu. Att en del läkare är slarviga när dom skriver ut medicindoser händer också.
Ska jag gå på statistik från hur länge mödrarna i min släkt har levt så har jag inte mångar år kvar, jag lever nog till och med på övertid. Men min mamma som var frisk hela livet fick cancerbesked och dog efter ett halvår då hon var 72. Så kan det också bli.
Men om det vet vi inget och det är heller inget att gå och grubbla på. Bättre att ta en dag i sänder.
Jag hade inte heller några större bekymmer i själva övergången. Däremot har jag, i motsats till dig, i ett rasande tempo börjat drabbas av än den ena, än den andra ålderskrämpan. Så sent som idag har jag fått bekräftat att jag har artros inte bara i fossingarna utan även i tummarna :o/
RaderaOch tro för tusan inte att jag ägnar dagarna åt att grubbla över sakernas tillstånd vad den här saken anbelangar! "Det är som det är och det blir som det blir" är ju mitt motto. Men när tanken slog mig kunde jag inte låta bli att plita ner den i ett inlägg. Framför allt för att ännu en gång belysa vikten av att alltid se människan som en individ, med sina högst individuella förutsättningar/variationer på temat - inte som någon som per automatik går att sortera in under rubrikerna "I allmänhet", "Statistiskt" eller "Normalt sett".