När näsan själv får välja

NUFÖRTIDEN KÖPER JAG aldrig färdigmarinerad kyckling och tur är väl det. Det här porträttet föreställer nämligen kyckling nummer två för dagen. Den första hade, trots vakuumförpackning, kylförvaring och sis­ta förbrukningsdag först imorgon, definitivt passerat sina bästa dagar. Då är det bra att råvarans naturliga dofter inte maskeras av starkt krydda­de marinader, annars kan det gå riktigt galet. Särskilt med kyck­ling.

Redan när jag tog den första pippin ur sin förpackning tyckte jag mig ana en lukt som jag normalt inte sammanknippar med färsk fågel. Men den var inte såå påträngande, så jag förklarade det för mig själv med att den varit vakuumpackad.

In med limehalvor, salt, peppar och dragon i lilla maggen och skjuts in i ugnen. När jag en timme senare gläntade på luckan var det inte den utsökta doften av fräsch citrus och dragon som slog emot mig, det kan jag lova. Uäk, så det luktade! Min näsa hade alldeles rätt ända från början.

Så nu är jag alltså inne på andra varvet. Hel kyckling lagar jag som jag lärt mig från ett tv-program med Heston Blumenthal, minus hans bad i salt­lake över en natt. Men lååg temperatur¹ i tre-fyra timmar² har jag snott av honom, och själva bryningen görs först därefter i riktigt hög ugns­temperatur.

Prova själva någon gång, för en så saftig, mör och välsmakande kyck­ling har jag aldrig någonsin lyckats åstadkomma på det vanliga viset!

¹ 90°
² eller tills innertemperaturen i tjockaste stället av ett bröst är 60° (enl. Heston, men vill du vara riktigt säker kör du till 75°)