Höstbestyrligt

HU, SÅ KALLT det börjar bli! Varje dag eldar jag en eller två brasor för att mota undan den ruggiga känsla som alltid infinner sig innan man vant sig vid att det inte längre är sommar.

Knut börjar vara klar med bygget av vedförrådet, så till veckoslutet kan jag börja stapla in. Jag hade hoppats hinna stryka färg på brä­der­na före vintern, men temperaturen är inte riktigt lämplig för målning längre.

Med kylan följer omsorgen om småfåglarna. Det ska bli spännande att se om de kommer att acceptera mina talgbollsglober, nu upphängda som ett pärlband med tre stycken fastkrokade i varandra i det döda lärkträdet. Funkar det inte som tänkt så har jag i alla fall en kul, ovan­lig och self made trädgårdsskulptur :o)

Höstbestyrligt är också, i min värld, att återuppta handarbetandet ef­ter sommaren. En sjal blev klar för ett tag sedan och en annan är på slutrakan. Det ser nästan ut som jag redan imorgon kan visa lite bilder på den :o)

Och så konstaterar jag, att idag är det exakt 1.700 dagar sedan jag sjukskrevs för vad som länge kom att betraktas – och med stor en­vis­het behandlas – som en utmattningsdepression, alla mina protester till trots.

Om jag denna jubileumsdag skulle sammanfatta dessa förlorade dagar är det ganska lätt gjort: allt som har kunnat gå fel har gjort det, på al­la plan och inom alla berörda instanser. Gud give, att det för en gångs skull går rätt idag i samband med det s.k. utvärderingsmötet efter ar­bets­prövningen i september!