Om att inte veta vad man har förrän det slutar fungera som det var tänkt

LILLA A HAR nyss knatat iväg till skolan. Himlen är midnattsblå fast klockan snart är nio och det enda som lyser i ”Rucklets” ruffiga kök är pappersstjärnan i fönstret, den sista resten av julen som gick. I över­morgon är det tjugondag Knut, så då borde det vara slut även på den­na ljusning i tillvaron. ”Borde”, säger jag, för jag tror jag lämnar den uppe ett tag till.

Knappt hinner man nämligen ta sig över en puckel, få för sig att nu ljusnar det, förrän man likt ett tvättäkta blindstyre dråsar ner i nästa fallgrop.

Nu är det snöskottarknät som ställer till det. Efter urtappningen i mit­ten av december har svullnaden lagt sig, helt enligt instruktionsboken. Yes! har jag hunnit tänka, nu står det inte länge på förrän det slutar göra ont och jag har full rörlighet igen.

Not.

Här föreligger sannolikt en skada på den laterala menisken. Fiint ... För oss 50-plussare innebär ingrepp som artroskopi nämligen en klart ökad risk för artros i leden. Jamen, så kuul, när jag redan före knä­ska­dan har den skiten på gång ... Den här gången anhåller jag därför om att det ska visa sig att farbror doktorn gissat fel och att lilla menisken ska visa sig må fina fisken.

Här behövs hur som haver all stjärnkraft som går att åstad­kom­ma, så det är förmodligen lika bra att låta juldekorationen bli uppe året runt. Om inte för annat, så för att jag ska hinna vänja mig vid att inte kla­ra av att stiga upp på en stol för att sätta dit eller ta bort den :o/

Herremingud, vilken gnällig, trist och bedrövlig människa jag börjar bli! Skulle det bara gå, skulle jag vid det här laget begära skilsmässa från mig själv.