Jag, en ofrivillig dagistant

DET HAR HELA tiden funnits kråkor här runt ”Rucklet”. Stora, väl­ma­tade saker, som låter som tungt lastade transportflyg när de landar på takplåtarna och klampar runt så det hörs som jag har en trupp hol­länds­ka träskodansare på träningsläger uppe på taket. I år är det dock första gången de har satt ungarna i dagis här på gården.

Hela dagarna spankulerar de duniga små omkring eller sitter upp­flug­na på mina skruttiga trädgårdsmöbler, där de t.o.m. tar sig en tupplur mellan varven. Igår upptäckte en av dem att det intilliggande få­gel­badet faktiskt är tänkt för just detta, ett dopp. Det blev ett himla plas­kande och ungen såg ut att ha jätteroligt.

Putsnings- och torkningsproceduren var underhållande den med. Få se om det blir repris idag? Och så undrar jag väldeliga vart de tar vägen till natten, ocertifierade flygare som de ännu är.

Den här tiden, veckorna före midsommar, borde man egentligen vara utomhus dygnet runt för att inte missa en endaste minut av allt det fina. Tyvärr har jag en tendens att vara lite för prestationsfixerad när jag vistas i min trädgård. Det är ogräs som ska rensas, klätterväxter som ska stöttas, nyplanteringar som behöver vattnas, gräs att klippa ... ja, hela tiden är det något att göra.

Kommer det månntro en dag, när jag utan dåligt samvete klarar av att slå mig ner någonstans i halvskuggan med en god bok, en termos kaf­fe och något gott till det utan att någon minut senare vara uppe och hoppa igen ..? Ärligt talat, jag hyser starka tvivel.