Aj, som tusan!

Fuskemaljering ... eller vad vi nu ska kalla det

MED NÅGRA STUMPAR bindtråd och nagellack i olika nyanser kan man enkelt piffa upp en levande krukväxt som för tillfället inte står i blom på naturlig väg. Effekten blir nästan som emaljarbete, men med en klart mindre arbetsinsats :-)

Mera mössor med blommor

Blommor och blader gör människan glader

HÄROMDAGEN FYNDADE JAG mig på Emmaus ett litet verktyg för tillverkning av garnblommor. Ett antal ”pottmössor” virkade av helyllegarn har jag i lager sedan tidigare. Så tja, tänkte jag, man har ju faktiskt inte roligare än man gör sig.

Ruckelhäxan vardagsfilosoferar

ATT ÅLDRAS KAN jämföras med den gradvisa förlusten av ett par älsklingsjeans, de som inte ens från början var precis av modernaste snitt.

Det börjar lite försiktigt med att benfållarna drabbas av en viss fransighet; inget som påverkar funktionaliteten men definitivt det estetiska intrycket.

Småningom infinner sig nästa tecken på förfall: tyget börjar se aningen nött ut på knäna. Nåja, det håller nog ett tag till, tänker man. Man är väl fullblodsoptimist och vad gör väl det att modellen är totalt urmodig! Men plötsligt en dag finns det ett HÅL på det ena och lappningstiden har infunnit sig.

Knappt har man klarat av denna första reparation förrän även nästa knä når bristningsgränsen. Fram med lapp och symaskin igen, samtidigt som man med viss fasa noterar att tyget ovanom den föregående lappningen visar tecken på en icke önskvärd trådslitenhet uppe på låret. Ajaj, det är illa, men ännu ingen katastrof.

Det går ett tag, oklart hur länge, eftersom det i viss mån är avhängigt av användningsfrekvensen. Men plötsligt, vid en av tusentals knäböjningar som detta älskade plagg tvingas utstå under sin levnad, händer det som inte får hända: tyget slits itu, från söm till söm rätt över låret.

Men skam den som ger sig så lätt! Finns det liv finns det hopp. Fram med saxen och bort med det andra benet också, för visserligen duger de fortfarande som shorts. Men handen på hjärtat, hur ofta har man glädje av ett par sådana? Egentligen?

Nåväl, det går ett år eller två. Mest ligger de i skåpet till glädje för ingen alls, men får då och då komma ut och lufta sig när trädgården behöver ompyssling och det vid sällsynta tillfällen råkar vara tillräckligt fint väder. Visst håller de fortfarande ihop också, så där lite med ett kvidande nödrop.

Under resans gång nöter sekatören hål i båda bakfickorna, det återstående tyget får permanenta fläckar som inte går bort och en vacker dag gör man det där sista, avgörande knäböjet som spräcker tyget där akteröver. Slitaget har passerat gränsen för det reparabla och nästa anhalt är soptunnan.

R.I.P.

Tuschteckningen gjorde jag 1982, dvs för snart 35 år sedan. Jeansen på teckningen är sedan länge borta, men tavlan har jag kvar!

Ny teknik i »sockfabriken»

JUST NU ÄR det sockstickning som gäller. Enfärgade, randiga, kortskaftade, långskaftade, ankelmodell, olika ribbningar och så nu: helixstickning. Den tekniken innebär att man har flera färger på gång på samma varv, vilket resulterar i en smalrandning i spiralform men som ser ut som det skulle vara hela varv. Coolt!

FINLÄNDSKA MEDBORGARE: SKRIV PÅ!!

 
 

Ruckelhäxan är trigger happy ... not :-(

JAHAJA, NU SER det inte bättre ut än att jag dragit på mig vad som kallas för trigger thumb på högra handen. Detta är ju verkligen yippie-kay-ay för någon med ett brinnande hantverksintresse som jag :-(

Tänka sig, att man ska få vara frisk och glad preciiiiiiis hela tiden! *ironisk* Få se vad ortopeden jag har fått tid hos den 8.2 kommer att säga om/göra åt saken.

Det är sopigt på Åland

MINA FÖRVARINGSLÅDOR FÖR de sopor som ska återvinnas börjar bli fulla och jag inser att jag nu står inför det senaste idiotpåfundet när det gäller avfallshanteringen på Åland: att a) nödgas äga en bil och b) vara tvungen att göra en t/r bilresa på 20,4 km för att kunna dra mitt strå till miljöstacken. Tidigare hade jag 1,4 km till återvinningscentral, dvs gång- eller cykelavstånd.

Mariehamn är Ålands centralort och det är även inom stadsgränsen som majoriteten av hela Ålands befolkning är bosatt. Varför i herrans namn ska man då flytta återvinningscentralen till grannkommunen, över en mil bort?? För att göra det lätt och smidigt för folk att bli duktiga sorterare eller månntro för att minimera mängden onödig bilkörning ..?

Att det sedan är planerat att alla hushåll ska påtvingas 4- eller 8-fackskärl för sitt avfall är lika mycket vanvett det. Allra helst så länge som man inte själv får bestämma tömningsintervallet. I dagsläget har jag egen varmkompost i kombination med minsta storleken av tunna för brännbart avfall. Denna har hittills tömts varannan månad och är sällan mer än halvfull.

I och med att avfallshanteringen sedan länge inte bekostas med skattemedel, utan de facto är en tjänst som jag som konsument köper, borde jag också ha min fulla rätt att avgöra i vilken utsträckning jag är i behov av sagda tjänst. Att påtvinga ett enpersonshushåll en kostnad av samma storlek som den för en storfamilj är absurt. Lika absurt som att jag skulle tvingas gå och klippa mig var åttonde vecka oavsett om det föreligger ett behov eller ej.

Vi är faktiskt färre än 30.000 själar som bor här. Hur i herrans namn tror vi oss om att kunna »uppfinna» bättre lösningar på samhällsproblem än vad man förmår göra i hela nationer med många miljoner invånare med en proportionerligt såväl bredare som djupare brunn av hjärnkapacitet att ösa ur? Ibland blir jag såå trött på att bo här på Åland, där allt, precis allt, ska göras så erbarmligt krångligt och oftast dysfunktionellt bara för att vi med allt våld ska ha en egen Ålandsmodell.

Ruckelhäxan är före sin tid

IMORSE MÅSTE JAG garva när jag bladade igenom dagens nummer av lokaltidningen Nya Åland. I denna finns en artikel om bilskatten, i vilken det bl.a. rapporteras att det eventuellt ska bli så i framtiden att man beskattas enligt förbrukning. Tänka sig, att jag redan för över sex år sedan var inne på samma linje i en krönika som jag skrev för Ålandstidningen!

Vips så bidde det ett par

EN BEKANTING HAR stickat par efter par med härliga långstrumpor och nu kunde inte jag hålla mig längre. Jag måste också få till åtminstone ett par jag med.

Dessa är stickade på stickor 2,5 och 3,0 mm. Garnet är »Maavillane», ett baltiskt, tvåtrådigt helyllegarn som jag köpt i Tallinn. Eftersom jag ligger inne med rätt mycket av det garnet blir det säkerligen flera par långstrumpor, nu när jag väl kommit igång. Nästa par ska jag nog förresten göra tre-fyra centimeter längre.

Hooked on att virka vantar

ATT VIRKA VANTAR är ett utmärkt sätt att göra sig av med diverse restgarner har jag märkt. Det har blivit några par sedan jag blev inspirerad av Kerstin på Öland. På vägen har det blivit ett alldeles eget mönster också som du hittar här under bilderna.

De här är virkade i princip efter Kerstins mönster:

Medan de här är gjorda enligt mitt eget:

Och här kommer själva mönstret:

VIRKADE VANTAR, DAMSTORLEK

Virknål 6 mm + garn som lämpar sig för det.
Virkfasthet: 10 cm = 14 m. Laborera med nål och/eller garn så du får det att passa.

Virka en luftmaskkedja med 26 maskor och slut den till en ring med en fast maska i den första luftmaskan. Virka därefter fasta maskor runt i spiral (på det första varvet enbart i den bakre maskbågen därefter under båda maskbågarna) = inga synliga varvbyten. Lägg t.ex. en lös garntåt mellan den sista maskan på varvet du just slutfört och den första maskan på nästa varv, så vet du var det nya varvet började. Flytta på tåten efter varje varv.

Virka 17 varv.

På det 18:e varvet ökas 1 maska i varvets första maska och 1 maska till i den 13:e maskan = nu 28 maskor på ett varv.

Virka ytterligare 3 varv.

På följande varv (det 22:a) börjar du med att virka 5 luftmaskor där öppningen för tummen ska bli. Hoppa över de första 5 fasta maskorna på förgående varv och fortsätt fr.o.m. den 6:e maskan virka fasta maskor som förut.

Efter 12 varv med fasta maskor ovanför tumhålet är det dags att minska för vantens topp:

På första varvet virkar du ihop 6:e och 7:e maskan och fortsätter så varvet ut (4 minskningar; återstår 24 maskor).
På andra varvet virkar du ihop 5:e och 6:e maskan och fortsätter så varvet ut (4 minskningar; återstår 20 maskor).
På tredje varvet virkar du ihop 4:e och 4:e maskan och fortsätter så varvet ut (4 minskningar; återstår 16 maskor).
På fjärde varvet virkar du ihop 3:e och 4:e maskan och fortsätter så varvet ut (4 minskningar; återstår 12 maskor).
På femte varvet virkar du ihop 2:a och 3:e maskan och fortsätter så varvet ut (4 minskningar; återstår 8 maskor).
På sjätte varvet virkar du ihop maskorna två och två (4 minskningar; återstår 4 maskor).
Ta av garnet, trä det genom den främre maskbågen på det sista varvets fyra fasta maskor och snörp ihop. Fäst tråden på insidan av vanten.

Tumme:
Virka 12 fasta maskor runt öppningen för tummen och virka 9 varv i spiral. Virka därefter ihop maskorna två och två tills det återstår 3 fasta maskor. Avsluta på samma sätt som på vanttoppen.

Trävligt pyssel

ETT NYTT INFALL: att överföra svartvita laserutskrifter direkt på trä. Involverar ingenting annat än en träbit, utskriften, lim och tålamod. Resultatet blir rätt trevligt.

Man spegelvänder helt enkelt bilden när man skriver ut den, smetar limmet på bildsidan och stryker fast det på träbiten. Sen får det torka ordentligt (det är här tålamodet kommer in i bilden) och efter det fuktar man papperet och gnuggar försiktigt bort det. Kvar blir kolpulvret, fasttorkat i träet. Här är en bild på hur det ser ut när papperet är under avlägsnande:

Stora A blir ännu större

DET HAR VARIT torka på tårtfronten att bra tag nu, men idag slog jag till. Anledningen var enkel: käraste dottern min fyller hela tjugo år och det tarvar sannerligen en uppryckning i hemmakonditoriet, även om födelsedagsbarnet självt är totaldäckat av en förkylning med ytterst dålig tajming.

En kakaostinn sockerkaka var stommen, första lagret fyllning bestod av mosad banan blandad med 50/50 vispgrädde/kvarg och andra lagret mosade och sötade hallon blandade med 50/50 vispgrädde/kvarg. Allra överst ett lager lågsötad chokladmousse, ovanpå det några apelsinfiléer och dekorspritsad grädde samt som the final touch en smula riven choklad. Som helhet faktiskt inte så pjåkigt.

Smakstart på det nya året

FORTSÄTTER DET SOM det börjat blir det nog ett riktigt bra år. Långpromenad i rask takt i solsken.

Sista hantverket för 2016

JAG HADE EN hög med några gamla underlakan och ett påslakan. Fantastisk bomullskvalitet men efter årtionden av användning och tvätt hade det gått hål på vissa strategiska ställen. Men som nu återbruk är min melodi nändes jag inte slänga dem. De fick ligga och vänta på inspiration.

När denna väl infann sig tog jag fram skärmatta och rullkniv, producerade ett antal meter tygremsor och satte igång. Av de vita underlakanen blev det en badrumsmatta och av påslakanet fick jag ihop en handarbetskorg. Här har vi den färdigvirkade korgen. Kanten ska vikas ner var det tänkt.

Båda projekt har färgats till ny kulör i tvättmaskinen och tjilevipp, så kommer den ursprungliga lakanslärften till användning i ytterligare några år! Så här blev korgen, med handtag av flätat läder:

Sen gjorde jag bara på skoj en lädertofs också, som dekoration:

Badrumsmattan, tjock och skön att stå på, är färgad i en Nitorkulör som heter »Mullvad» och som är mindre rödtonad i verkligheten:

»Årets julklapp»

NÄR MAN INTE badar i stålar får man odla sin kreativa sida istället och hylla det gamla julklappsrimmet: »Ära vare Gud i höjden! Detta har jag gjort i slöjden.»

Lagom inför jul kom jag över en halv plastkasse med skinnbitar. Inte så stora, men tillräckligt omfångsrika för att gå att pussla ihop. Av den anledningen blev det ett högst personligt fodral åt dotterns iPad, när jag väl lyckades övertala min gamla Bernina att skinn mycket väl går att sy. Jag valde att vända mockasidan utåt så att det skulle bli lättare att få läsplattan att glida in på den glattare läderytan.

Längs kanterna på låsremmen präglade jag in en fusksöm, mest för att bespara min trötta symaskin lite arbete.

Julhälsning anno 2016

FRÅN OSS TVÅ i ”Rucklet” till alla runtom i världen, ingen nämnd och ingen glömd:

Nu får julen komma när den vill

JAG FORTSATTE PÅ fläta hjärtkorgar-linjen idag, men den här gången av en något mer allmogeinspirerad modell. Dessa, liksom de jag gjorde igår, har fått hänklar av handvävt band som min dalkulla till farmor vävt i början på förra seklet. Vem vet, kanske mina pappershjärtan med en touch av föregående generation kommer att pryda familjens julgranar långt efter att jag själv återgått till Det Stora Kretsloppet?

Stora A har också drabbats en smula av juletidspyssel. För hennes del blev det muffins med pepparkakssmak och grön Philadelphiatopping. Ytterligare en laddning av annan modell är utlovad.

My Heart Belongs to Pyssel

ERNST KIRSCHSTEIGER GJORDE det i årets upplaga av »Jul med Ernst». Strömsö har det med i sin adventskalender på Facebook. Inte kunde jag vara sämre då!

Men att göra precis som någondera av de förutnämnda kunde jag förstås inte. Efter en del klurande kom jag på knepet och gjorde min helt egna variant av de traditionella, flätade hjärtkorgarna. Mina får en cirkel på mitten, som man kan dekorera vidare. På de här klistrade jag dit en silverstjärna.

Hänklar ska de också få, men jag har ännu inte kunnat bestämma mig för om de ska göras av band eller av papper.

Äkta fusk

SÅ HÄR BLEV de, mina fusksigill av trolldeg, efter att jag målat och lackat dem. De röda är målade med akrylfärg, det gröna testade jag att färglägga med ProMarker-tusch. Det funkade det också.

Julig produktutveckling

JAG GÖT NÅGRA ljus igår igen, bl.a. i ett par tyska ölflaskor som jag kapat topparna av. Som dekor ville jag ha jutesnöre och ett snyggt lacksigill, men det sistnämnda lyckades – som vanligt – inte så där över hövan bra. Vem lyckas någonsin göra såna där bokmärkessnygga sigill?? Inte jag i alla fall :-/

Efter lite grunnande kläckte jag utåt kvällen den briljanta idén att istället göra fusksigill av traditionell trolldeg. Då blir ju dessutom färgvalet oändligt, eftersom de, om man vill, kan målas eller lackas när de är färdigtorkade.

Historiskt sett har jag dock alltid tyckt att trolldegen blivit väldigt kornig av saltet, så den här gången gjorde jag lite annorlunda. Jag kokade helt enkelt upp vattnet och tillsatte salt tills lösningen blev mättad och mer salt inte löste sig i vätskan. Därefter i med oljan och vetemjölet. Tadaa, en perfekt, smidig deg!

Recept som räcker till c. 40 st »sigill»:

75 ml vatten
c. 25 ml vanligt bordssalt
c. 5 ml neutral olja
150 ml vetemjöl

De färdiga alstren torkas i ugnen på en så låg temperatur att man inte riskerar att ytan får färg. Jag kör 50° och hellre lite längre tid för att vara på de säkra sidan. Vänd gärna på föremålen efter ett tag, så blir torkningen jämnare.

Lysande recycling

EN SJÄLVKLAR FORTSÄTTNING på mitt tändsticksaskdekorerande blev att ta itu med att göra nya ljus av alla rester jag sparat under det gångna året. Stöper gör jag inte. Det är för råddigt och går för långsamt. Men gjutna ljus blir fina de också!

Jag brukar göra en eller två marschaller och i det fallet spelar det förstås ingen roll vilken färg det blir på massan. Men i år ville jag göra några vanliga ljus med kontrollerad färgsättning. Därför sorterade jag den här gången stumpar och rester i olika högar.

Till marschallerna flätade jag t.o.m. egen veke av grovt bomullsgarn. Här ligger den och drar i sig mättad saltlösning, som påstås göra att veken brinner långsammare. Helst ska man ha i Borax också, men det gitte jag inte skaffa. Veken torkade jag över natten i ugnen på 50°, för den måste förstås vara riktigt torr när den ska användas.

Saltlaken gör veken styv, så metalltråden är där bara för att hålla veken centrerad i burken.

Förutom marschallen – det fick räcka med en – räckte materialet till ett stort, fyrkantigt ljus gjutet i en mjölktetra och tre mindre i glas. På bilden syns bara två för det tredje var ännu inte påbörjat när jag tog bilden.

Ljus gjutna i tetra får en rätt flammig och matt yta. En del gillar att ha det så, dock inte jag.

Värmer man försiktigt med hårtork går det rätt bra att få ytan blankare. Men ta det försiktigt! Ljusmassa smälter fortare än man anar.

Och här har vi slutprodukterna (minus det tredje glasljuset). Inte så pjåkigt resultat med tanke på att ljusstumpar och spill lika bra hade kunnat hamna i soporna :-)

Egentligen ska man fylla på med mer ljusmassa när gjutningen stelnat, för det bildas alltid en grop runt veken. Min massa räckte inte till det den här gången och vad gör väl det? Ibland får estetiken lov att stryka på foten och ljusen brinner lika bra ändå.

»Ära vare gud i höjden ...

... DETTA HAR JAG gjort i slöjden.»

Jadå, den måttanpassade presentpåsen också :-)

Pyssel för jul- & ljuständartiden

TECKNA- & MÅLAFASEN BLEV längre än jag räknade med och nu har det tillkommit en underrubrik igen: Dekorerade tändsticksaskar. Ytan på en sådan är ett väldans hanterligt format att jobba med för den är så liten att man sannerligen inte hinnar tröttna innan motivet är lackat och klart :-)

Senaste tidens »grejande»

DET RINNER PÅ.

Lite frihandsteckning för senare färgläggning:

Och så här blev det efter en räd bland tuschpennorna:

Lite gravyr på cd-skivor:

Dubbelkort av kartong med mandalateckning:

Och så lite mera disciplinerad mandalakonstruktion med tusch och papper:

Stora A var hem på besök sistlidna veckoslut och då roade vi oss, mor och dotter, bland annat med att i all stillsamhet sitta och kolorera några av mina alster. Med ett par ramar från IKEA blev det fina tavlor att pryda studentlyan med:

När det ena liksom ger det andra

MANDALAFLÖDET JAG PLÖTSLIGT hamnade i rinner på med ett par cd-skivor till och några stenar. Därifrån blev det sedan ett sidospår med frihandsteckning med tusch på kartong. Vete sjutton hur mycket stickning och virkning det kommer att bli det här vinterhalvåret, för just nu är det pennor, penslar och tuscher som lockar mest.