It was an itsy, bitsy, teeny beanie ...

ELLER RÄTTARE SAGT flera stycken. Jag virkade för något år sedan en poncho av ett riktigt grovt garn från Eirantukku som heter ”Sudan”, men som den varken kommit till användning eller blivit såld tog jag mig för att repa upp hela härligheten. Av garnet blir det nu istället ett antal virkade s.k. beanies. Med 7 mm virknål går det undan och mössorna dekorerar jag med blommor jag virkade och tovade för bra länge sedan de med.

Recycling rules! :-)

Årets andra ”Tadaa!”

JAPP, NU ÄR den också färdig, min andra filt virkad av Drops ”Alaska” (den till vänster i bild).

Yes, now it too is finished, my second afghan crocheted from ”Alaska” from Drops (the one to the left in the picture).

Lyckotal

7 PÅSTÅS JU vara ett lyckotal eller hur? Och sju varv är precis det jag har kvar på min andra vågiga filt innan den är färdig. Se fram mot en tadaa-bild vilken dag som helst!

Fresta lite ..?

Nybakade chokladmuffins med chokladtopping och en fyllning av hemlagad jordgubbs- och rabarbersylt. Passar bra en skitkall och blöt måndag i slutet av mars!

Ruckelhäxan har blivit Pelargontanten

NÄR MAN MINST av allt anar det öppnar sig himlen och det regnar manna! Jag hade preciiis hunnit börja fundera på hur i helskotta jag skulle få till lite pelargoner till gården i år när det i en annons i Facebookgruppen Ålands köp och sälj ploppade upp en hel låda under rubriken ”Bortskänkes”

Så sedan igår är jag adoptivmamma till arton – ja, arton! – krukade plantor och efter morgonens vårstädning av dessa har jag en rejäl bukett med sticklingar också.

Ibland blir det nästan lite för mycket av det goda. Jag vet i alla fall med sä­kerhet vad jag ska använda morgondagen till: om- och sticklingplantering.

Däremot har inte sålusten infunnit sig i år. Rätt vad det är blir det bara pe­largoner i Glaspalatset denna säsong ...

”Money for Nothing”

JAG BÖRJAR ALLTMER förstå hur det kommer sig att Posten Åland är en företagsverksamhet som går strålande. Idag har jag för andra gången på ett halvår varit tvungen att själva kånka hem ett s.k. DPD-paket, för vilket av­sändaren har erlagt en summa för att mottagaren – dvs jag – skulle få det otympliga kollit levererat ända hem till dörren.

Ankomstavin anlände i torsdags och jag förtullade försändelsen on-line samma eftermiddag, varefter tullen per omgående meddelade att paketet överlåtits åt Posten Åland. Men tror ni någon körde ut det dagen efter, dvs igår? Än mindre ringde/mejlad någon mig för att kontrollera att jag skulle vara hemma vid leveransen.

Men vet ni, det är ju faktiskt ett utomordentligt smart sätt att hösta in pengar utan att behöva motprestera. Så, som sagt, inte undra på att det går bra ekonomiskt för Posten Åland. Fast skämmas borde de. Rejält.

Rocka sockorna!

JAG ÄR EN stor vän av att tillåta individualism. Därför ställer jag självfallet upp och deltar i evenemanget Rocka sockorna idag!

Motvillig ”självis”

VÄNINNAN OCH JAG smider planer på att eventuellt turochretura till Tall­inn inom en snar framtid. ”Nog har du väl ett giltigt pass?” frågade hon mig härom dagen. Nå, det hade jag förstås inte. Det som fanns hade jag för mig att möjligen blivit ogiltigt för sisådär ett år sedan. Men si, det slutade gälla redan 1 december 2011! Så, usch, det var bara att sätta igång med att an­söka om ett nytt.

Till pass behöver man foto. I fotobutiken kostar det nöjet 15 €, men har man kamera och någorlunda hum om fotografering går det utmärkt att ta den nöd­vändiga bilden själv och sedan blinka vackert mot bekanting med foto­printer, för att få konterfejet utskrivet på en av tillståndsmyndigheten god­känd papperskvalisort.

Men hu... Varför ser man alltid ut som en återfallsförbrytare på såna här bil­der? Och gudihimlen så sned en annan är i fejan! Delade man rakt av på mitten skulle man utan problem kunna tala om ”Ruckelhäxans två ansikten”.

Jojo, vacker är man definitivt inte. Men sällsynt! ;-)

Två platta nyheter

DET HÄR ÄR synbarligen året då en del uppgraderingar görs här i kojan. Det började med att Röda Faran pensionerades till förmån för 11 år yngre Blåkullan och nu har även min 15 år gamla Philips tjock-tv fått inse att ti­derna förändrats. På dess plats finns sedan i förrgår kväll en anorektisk tret­titvåtummare. Årsmodellen är 2010 och fyndad på begagnatmarknaden för­stås!

Ända sedan det finländska, statliga tv-bolaget YLE släckte ner sina analoga sändningar har jag inte på många år fått någon som helst finländsk tv för licenspengen, eftersom jag vägrat bekosta en extern digitalbox till gamla tjockisen. Därför känns det väldigt konstigt att plötsligt kunna se inte bara en utan flera finskspråkiga kanaler – och i HD-kvalitet dessutom. Fast det sistnämnda vete fan om jag upplever som en förbättring. När skärpan blir så hög att porerna i folks ansikten känns som kratrar på månen, så njää... Det blir snudd på för bra. Fast man kan ju välja bort HD förstås :-)

Nu gäller det att klura ut om det går att titta på kabelbolagets analoga sändningar pa­ral­lellt med de digitala, för bl.a. TV3 ingår inte i det digitala grundutbudet från MCA om ock i det analoga. Å andra sidan sänder den ka­nalen mest bara sk*t, så förlusten är inte oöverkomlig.

Nog om detta och över till en rapport från köket. Efter att på nyårsaftonen ha blivit bjuden på ett übergott majsknäcke har jag haft som plan att baka sådant själv, i akt och mening att ha något hemma att kunna bjuda glu­ten­intoleranta bästisen på. Det tog lite tid, men igår kväll kom jag till skott – och det blev gott! Dessutom var det busenkelt. Receptet, som jag blev tvung­en att modifiera lite, är Risentas.

Vågspelet fortsätter

NUMERO UNO ÄR färdig och sedan bilden här nedanför togs har jag t.o.m. hunnit fästa alla &#$!@% trådändar. Som vanligt ägnar sig Google åt att olovandes ”förbättra” ens bilder, för det röda i originalbilden är inte så illande som den är på bilden här på bloggen. Ge för fan sjutton i att manipulera mi­na fotografier!!

Nåväl, Numero Due är redan på god väg. Nästan en fjärdedel är redan klar. Att virka vågigt går av någon anledning lekande lätt, så även den här blir därför vågad – men med annan teknik än den första och med ”soffröd” (som alltså inte är självlysande!) som dominerande färg.

Den här gången är jag f.ö. fiffigare. Jag fäster varenda trådtåt under arbetets gång ;-)

***
I've recently finished my first wavy, crocheted afghan and have even darned in all the ends since the picture above was taken. The next project is already on its way, as I without delay ventured upon a new crocheted afghan pro­ject. This too will be wavy but in a different technique and with red as the dominant colour.

Från det ena till det andra

NÄRSOM DET NU är -25 % på Drops ”Alaska” februari månad ut satte jag omedelbart igång med ett nytt projekt av det garnet efter att jag färdigställt min ylletröja. Eftersom det nu är ett bra tag sedan jag sjösatte ett större filtrojekt kände jag ett sug jag inte kunde motstå.

Färgvalet utgår från nya vardagsrumssoffan och dekorationskuddarna jag sydde av ett begagnatköpt tyg. Med virknål 5 mm forsar vågorna bokstavligt talat fram, så det står nog inte länge på förrän jag är färdig :-)

Personbästa?

IDAG MÅSTE JAG ha slagit mitt tidigare personbästa med flera hästlängder i och med att jag stickade färdigt den helyllepullover av Drops ”Alaska” som jag köpte garn till i måndags. I och för sig är den stickad på 5 mm rund­sticka, så som ni förstår är ju garnet inte direkt sytrådstunt, men ändå!

Mönstret jag utgått ifrån är till en sådan där folkloristisk sak med mönster på oket, men jag valde enfärgat för att det inte skulle kännas så himlaners sportigt. Mönstret hittar ni HÄR. Faktum är, att avmaskningarna runt okpartiet bildar ett riktigt intressant mönster i sig :-)

Spin-off

IBLAND BEHÖVER MAN en knuff för att komma igång. Jag har i flera år tänkt att jag skulle sticka mig ett par sköna halvvantar, men av samma anledning som bagar'ns ungar blir utan bullar och skomakar'ns utan skor har det liksom inte blivit av. Inte förrän nu, bara för att jag fick be­ställ­nings­job­bet på ett par enhörningsvantar. Men de blev ändå som de blev, mina egna, eftersom jag inte ödade nytt garn på dem utan tog av reststumpar efter mer seriösa projekt.

Och enhörningarna, de blev riktigt snajdiga! Eftersom jag stickade dem på aningen för stora sidan har jag efter färdigställandet kunnat tova dem lite lätt. På så vis ger mönstret ett mjukare intryck och själva vanten blir tätare och därmed varmare.

Specialbeställning

DET ÄR BRA länge sedan jag stickade något nu. Ända sedan jag fick upp ögonen för Ålands köp & sälj på Facebook i oktober 2014 har [alltför mycket av] min tid åtgått till att avyttra både dies und das av mina och Stora A:s ägodelar. Men nu är jag vid botten av högarna och har därför kunnat åta mig ett beställningsjobb, som jag faktiskt fick tack vare Köp & sälj :-)

Ett par ”norska” vantar, med mitt särskilt för den här kunden designade möns­ter med mot varandra vända enhörningar på ovansidorna, är under produktion:

Men ack, vad man är fumlig i fingrarna (och tom i bollen) när man inte syss­lat med sånt här på ett tag ...

Senaste nytt från min föga meddelsamme brevvän Mikko

SE DÄR, JA! Så kom det då äntligen, svaret från FPA, efter att land­skaps­re­ge­ringen sommaren 2014 av någon outgrundlig anledning överförde ärendet till denna gudsnådeliga instans, där allting tog sin början för över tre år se­dan. Någon desto mer förklaring består man, som väntat, icke heller nu med, utan har valt att lägga på samma, raspiga skiva ännu en gång: ”Ären­det har åtskilliga gånger klargjorts för er.” (Och att FPA skulle ha koll på att Ålands högsta förvaltning heter landskapsregeringen och inte -styrelsen är väl för mycket att begära antar jag.)

Med detta kan man säga att cirkeln är sluten och att det slutgiltigt skul­le va­ra be­vi­sat: i Finland har den enskilda individen ett lika uselt rättsskydd som i vilken prominent polisstat som helst om Makten väl har bestämt sig för att mörka ett missförhållande.

Att regeringen under 2014 plötsligt fick för sig att presentera en proposition om en total omskrivning av Lag om allmänt bostadsbidrag – en lag som sett likadan ut sedan 1975 – känns ju dock som ett liiite märkligt sam­man­träf­fan­de, liksom att den hasta la vista klubbades igenom i riksdagen och trädde ikraft 1.1.2015. Så, tja, även om det synbarligen inte kommer att dyka upp någon som ens off the record kommer att bekräfta att jag haft rätt, så ver­kar det ju inte bättre än att jag åtminstone fått till stånd en översyn av lagen.

Men kruxet är, att det ju de facto inte var något som helst fel på den föregående lagen! Felet låg i hur FPA tolkade den årliga förordningen och kokade ihop egna beräkningsformler. Huruvida de fortfarande ägnar sig åt fritolkningar och räknar åt helvete har jag ännu inte orkat kontrollera, men det skulle inte förvåna mig det bittersta om så är fallet.

Tillägg kl. 14:00
Jag har nu hunnit med att testköra FPA:s bostadsbidragsräknare på nätet. Resultatet är till min stora häpnad rätt! Så, bäste Mikko, tycker du inte att det är mer än en smula konstigt att det bidrag ni före årsskiftet och lag­för­änd­ringen skulle ha beviljat mig skulle ha varit blott c. 49 % av vad det är idag när ni räknar rätt??

Avancerad i-världsproblematik

JAG HAR BYTT matta i hallen. Det blev snyggt. Men det blev också prob­lem. Vad annars? *suck*

Dörren är nämligen för låg – eller golvet för högt, om ni föredrar det – för att dörrbladet ska glida fritt över den tjocka och tätluggiga persern :-/

Om jag inte vill att mattan ska få en konstig, solfjädersformad nötning blir jag m.a.o. tvungen att haka ner dörrjäveln och hyvla ner den i underkanten. Voi perkele, att det alltid ska vara något som krånglar! *suck igen*

Lifvet är fullt av oväntade små fallgropar man stadigt kan kliva ner i med båda 37½:orna, inte sant?

Ytterligare fornfynd

JAG SNUBBLAR PÅ nya lustigheter medan jag gräver mig djupare ner i de pap­persarkeologiska högarna. Dagens fynd:

Arkeologiska fynd i arkivet

JAG HAR DRABBATS av ett obetvingligt behov av att röja igenom alla hö­gar med papper som ackumulerats under flera årtionden. Bland dessa har jag hittat en del roliga saker jag sparat, men självfallet glömt att jag sparat ... Däribland det här klippet:

Bra början på 2015

SOM JAG ANTYTT tidigare har Lilla A nu tagit steget till att vara Stora A i och med att hon en vecka in på 2015 fyllde 18 år. Körkort tog hon dagen ef­ter och med tanke på vad ett sådant kostar via bilskola här på Åland fanns det inte mycket utrymme för desto mer 18-årspresenter. Men myn­dig­hets­åldern till ära bjöd jag i lördags dottern – precis som min mamma en gång i tiden av samma anledning bjöd mig – på en trerättersmiddag på Restaurang Park. Och precis som då i forntiden valde vi Parks traditionella, ryska krydd­oxe till varmrätt. Tänk, den har funnits på menyn ända sedan 1976!

Efterrätten gick icke av för hackor den heller. Vanilj- och havtornspannacotta med havrekrisp, mumsfilibabba!

Middagen var alltigenom mycket smaklig och om det nu ska finnas något jag känner att jag behöver ondgöra mig över, så är det att min uttryckliga, skriftliga begäran om att det skulle hittas på något lite extra, antingen i samband med att vi anlände eller t.ex. till desserten, inte hörsammades. Faktum är att jag av den orsaken vill ge Park ett hyfsat stort minus för servicen.

Ett annat stort minus delar jag ut till EM Möbler på Åland i samband med leveransen av min hörnsoffa. Denna kom extremt välemballerad i tre ohan­terligt stora paket. Illa nog att chauffören kom utan hjälpkarl, varför den kortvuxna, kvinnliga och osteoporotiska kunden (ja, jag alltså) fick åta sig att kånka i andra ändan. Ännu mer illa att sagde chaufför efter avklarad inbärning försvann som en dålig avlöning utan att i enlighet med pro­du­cent­ansvaret ta med sig allt förpackningsmaterial, vilket när soffan väl var uppackad fyllde hela min hall!

Men med möbeln är jag nöjd. Nu, snart tio år efter inflyttningen, är det pre­cis som det ska vara i mitt minimala vardagsrum.

En ytterligare nyhet är att Röda Faran, min trotjänare på fyra hjul, sedan igår har fått en yngre syster. Det är familjens nytillskott Blåkullan, som är en VW Golf Variant med elva år mindre på nacken. Namnet passar väl bra på alla sätt och vis, för färgen är mörkt blågrå och ägarinnan är som bekant en [ruckel]häxa, som dessutom har hälften av sina rötter i Dalarna ;-)

Jovars, än är det sprutt på häxan

DET KÄNNS SOM det är bäst att ge ett litet livstecken ifrån sig, eftersom människor i min inte omedelbara närhet börjat fundera över vart Ruck­el­häxan vinglat iväg i sajberrymden. Ingen fara på taket, jag är bara en smula off bloggeriet av rutiga och randiga orsaker.

Mycken tid har nämligen åtgått till att i rask takt avyttra ägodelar av alle­handa slag. Dels för att finansiera inköpet av en sedan snart ett decennium hett önskad hörnsoffa till det mikroskopiska vardagsrummet å mitt ägandes ruckel och dels för att Lilla A sedan igår numera tituleras Stora A, emedan hon gått sta och blivit myndig!

Med detta följer att det sedan idag finns två körkortsinnehavare i familjen, vilket medfört att det börjar bli dags för Röda Faran att gå i pension, efter snart 25 års lång och trogen tjänst. Vilket i sin tur inneburit behov av än mer avsalu av dies und das, i akt och mening att få ihop tillräckligt med pe­kuniära medel för anskaffning av ett något mindre ålderstiget fort­skaff­nings­medel.

Men nu skymtar jag målsnöret borta vid horisonten, så snart kommer det förhoppningsvis att finnas både tid, lust och ork för att ta itu med ett mer aktivt bloggande igen. Och självfallet ska ni få ta del av hurdan soffa det blir – bara den nu någonsin skulle bli levererad :-/