Personbästa?

IDAG MÅSTE JAG ha slagit mitt tidigare personbästa med flera hästlängder i och med att jag stickade färdigt den helyllepullover av Drops ”Alaska” som jag köpte garn till i måndags. I och för sig är den stickad på 5 mm rund­sticka, så som ni förstår är ju garnet inte direkt sytrådstunt, men ändå!

Mönstret jag utgått ifrån är till en sådan där folkloristisk sak med mönster på oket, men jag valde enfärgat för att det inte skulle kännas så himlaners sportigt. Mönstret hittar ni HÄR. Faktum är, att avmaskningarna runt okpartiet bildar ett riktigt intressant mönster i sig :-)

Spin-off

IBLAND BEHÖVER MAN en knuff för att komma igång. Jag har i flera år tänkt att jag skulle sticka mig ett par sköna halvvantar, men av samma anledning som bagar'ns ungar blir utan bullar och skomakar'ns utan skor har det liksom inte blivit av. Inte förrän nu, bara för att jag fick be­ställ­nings­job­bet på ett par enhörningsvantar. Men de blev ändå som de blev, mina egna, eftersom jag inte ödade nytt garn på dem utan tog av reststumpar efter mer seriösa projekt.

Och enhörningarna, de blev riktigt snajdiga! Eftersom jag stickade dem på aningen för stora sidan har jag efter färdigställandet kunnat tova dem lite lätt. På så vis ger mönstret ett mjukare intryck och själva vanten blir tätare och därmed varmare.

Specialbeställning

DET ÄR BRA länge sedan jag stickade något nu. Ända sedan jag fick upp ögonen för Ålands köp & sälj på Facebook i oktober 2014 har [alltför mycket av] min tid åtgått till att avyttra både dies und das av mina och Stora A:s ägodelar. Men nu är jag vid botten av högarna och har därför kunnat åta mig ett beställningsjobb, som jag faktiskt fick tack vare Köp & sälj :-)

Ett par ”norska” vantar, med mitt särskilt för den här kunden designade möns­ter med mot varandra vända enhörningar på ovansidorna, är under produktion:

Men ack, vad man är fumlig i fingrarna (och tom i bollen) när man inte syss­lat med sånt här på ett tag ...

Senaste nytt från min föga meddelsamme brevvän Mikko

SE DÄR, JA! Så kom det då äntligen, svaret från FPA, efter att land­skaps­re­ge­ringen sommaren 2014 av någon outgrundlig anledning överförde ärendet till denna gudsnådeliga instans, där allting tog sin början för över tre år se­dan. Någon desto mer förklaring består man, som väntat, icke heller nu med, utan har valt att lägga på samma, raspiga skiva ännu en gång: ”Ären­det har åtskilliga gånger klargjorts för er.” (Och att FPA skulle ha koll på att Ålands högsta förvaltning heter landskapsregeringen och inte -styrelsen är väl för mycket att begära antar jag.)

Med detta kan man säga att cirkeln är sluten och att det slutgiltigt skul­le va­ra be­vi­sat: i Finland har den enskilda individen ett lika uselt rättsskydd som i vilken prominent polisstat som helst om Makten väl har bestämt sig för att mörka ett missförhållande.

Att regeringen under 2014 plötsligt fick för sig att presentera en proposition om en total omskrivning av Lag om allmänt bostadsbidrag – en lag som sett likadan ut sedan 1975 – känns ju dock som ett liiite märkligt sam­man­träf­fan­de, liksom att den hasta la vista klubbades igenom i riksdagen och trädde ikraft 1.1.2015. Så, tja, även om det synbarligen inte kommer att dyka upp någon som ens off the record kommer att bekräfta att jag haft rätt, så ver­kar det ju inte bättre än att jag åtminstone fått till stånd en översyn av lagen.

Men kruxet är, att det ju de facto inte var något som helst fel på den föregående lagen! Felet låg i hur FPA tolkade den årliga förordningen och kokade ihop egna beräkningsformler. Huruvida de fortfarande ägnar sig åt fritolkningar och räknar åt helvete har jag ännu inte orkat kontrollera, men det skulle inte förvåna mig det bittersta om så är fallet.

Tillägg kl. 14:00
Jag har nu hunnit med att testköra FPA:s bostadsbidragsräknare på nätet. Resultatet är till min stora häpnad rätt! Så, bäste Mikko, tycker du inte att det är mer än en smula konstigt att det bidrag ni före årsskiftet och lag­för­änd­ringen skulle ha beviljat mig skulle ha varit blott c. 49 % av vad det är idag när ni räknar rätt??

Avancerad i-världsproblematik

JAG HAR BYTT matta i hallen. Det blev snyggt. Men det blev också prob­lem. Vad annars? *suck*

Dörren är nämligen för låg – eller golvet för högt, om ni föredrar det – för att dörrbladet ska glida fritt över den tjocka och tätluggiga persern :-/

Om jag inte vill att mattan ska få en konstig, solfjädersformad nötning blir jag m.a.o. tvungen att haka ner dörrjäveln och hyvla ner den i underkanten. Voi perkele, att det alltid ska vara något som krånglar! *suck igen*

Lifvet är fullt av oväntade små fallgropar man stadigt kan kliva ner i med båda 37½:orna, inte sant?

Ytterligare fornfynd

JAG SNUBBLAR PÅ nya lustigheter medan jag gräver mig djupare ner i de pap­persarkeologiska högarna. Dagens fynd:

Arkeologiska fynd i arkivet

JAG HAR DRABBATS av ett obetvingligt behov av att röja igenom alla hö­gar med papper som ackumulerats under flera årtionden. Bland dessa har jag hittat en del roliga saker jag sparat, men självfallet glömt att jag sparat ... Däribland det här klippet:

Bra början på 2015

SOM JAG ANTYTT tidigare har Lilla A nu tagit steget till att vara Stora A i och med att hon en vecka in på 2015 fyllde 18 år. Körkort tog hon dagen ef­ter och med tanke på vad ett sådant kostar via bilskola här på Åland fanns det inte mycket utrymme för desto mer 18-årspresenter. Men myn­dig­hets­åldern till ära bjöd jag i lördags dottern – precis som min mamma en gång i tiden av samma anledning bjöd mig – på en trerättersmiddag på Restaurang Park. Och precis som då i forntiden valde vi Parks traditionella, ryska krydd­oxe till varmrätt. Tänk, den har funnits på menyn ända sedan 1976!

Efterrätten gick icke av för hackor den heller. Vanilj- och havtornspannacotta med havrekrisp, mumsfilibabba!

Middagen var alltigenom mycket smaklig och om det nu ska finnas något jag känner att jag behöver ondgöra mig över, så är det att min uttryckliga, skriftliga begäran om att det skulle hittas på något lite extra, antingen i samband med att vi anlände eller t.ex. till desserten, inte hörsammades. Faktum är att jag av den orsaken vill ge Park ett hyfsat stort minus för servicen.

Ett annat stort minus delar jag ut till EM Möbler på Åland i samband med leveransen av min hörnsoffa. Denna kom extremt välemballerad i tre ohan­terligt stora paket. Illa nog att chauffören kom utan hjälpkarl, varför den kortvuxna, kvinnliga och osteoporotiska kunden (ja, jag alltså) fick åta sig att kånka i andra ändan. Ännu mer illa att sagde chaufför efter avklarad inbärning försvann som en dålig avlöning utan att i enlighet med pro­du­cent­ansvaret ta med sig allt förpackningsmaterial, vilket när soffan väl var uppackad fyllde hela min hall!

Men med möbeln är jag nöjd. Nu, snart tio år efter inflyttningen, är det pre­cis som det ska vara i mitt minimala vardagsrum.

En ytterligare nyhet är att Röda Faran, min trotjänare på fyra hjul, sedan igår har fått en yngre syster. Det är familjens nytillskott Blåkullan, som är en VW Golf Variant med elva år mindre på nacken. Namnet passar väl bra på alla sätt och vis, för färgen är mörkt blågrå och ägarinnan är som bekant en [ruckel]häxa, som dessutom har hälften av sina rötter i Dalarna ;-)

Jovars, än är det sprutt på häxan

DET KÄNNS SOM det är bäst att ge ett litet livstecken ifrån sig, eftersom människor i min inte omedelbara närhet börjat fundera över vart Ruck­el­häxan vinglat iväg i sajberrymden. Ingen fara på taket, jag är bara en smula off bloggeriet av rutiga och randiga orsaker.

Mycken tid har nämligen åtgått till att i rask takt avyttra ägodelar av alle­handa slag. Dels för att finansiera inköpet av en sedan snart ett decennium hett önskad hörnsoffa till det mikroskopiska vardagsrummet å mitt ägandes ruckel och dels för att Lilla A sedan igår numera tituleras Stora A, emedan hon gått sta och blivit myndig!

Med detta följer att det sedan idag finns två körkortsinnehavare i familjen, vilket medfört att det börjar bli dags för Röda Faran att gå i pension, efter snart 25 års lång och trogen tjänst. Vilket i sin tur inneburit behov av än mer avsalu av dies und das, i akt och mening att få ihop tillräckligt med pe­kuniära medel för anskaffning av ett något mindre ålderstiget fort­skaff­nings­medel.

Men nu skymtar jag målsnöret borta vid horisonten, så snart kommer det förhoppningsvis att finnas både tid, lust och ork för att ta itu med ett mer aktivt bloggande igen. Och självfallet ska ni få ta del av hurdan soffa det blir – bara den nu någonsin skulle bli levererad :-/

Kontaktförmedling

TREVLIG, UNG REPARATÖR från VVS Kylcenter, som har hand om bl.a. Mieles service här på ön, anländer föredömligt exakt på överenskommet klockslag, i akt och mening att ersätta tvättmaskinens icke-fungerande lucklås med ett nyanlänt.

Fem minuter senare, när gummitätningen avlägsnats och låset plockats ut i dagsljuset, konstaterar ynglingen snabbt att kontakten mellan el­kab­lage och lås sitter förvånansvärt löst. Ett närmare studium – utfört såväl av proffset som av ägaren till den olycksaliga "kvalitetsmaskinen" – ger vid handen att sagda kontakt saknar en avgörande flärp, vars uppgift är att hålla plastbiten på plats inuti låset!

Så så var det med den saken. Nu ska det beställas en ny kontakt istället för ett helt lås, vilket sannolikt aldrig varit trasigt förut heller. ”Felet” har bestått av en trasig plastbit, som pga maskinens vibration vid drift obönhörligen, med väldigt regelbundet mellanrum lossnat efter X antal tvättar.

Kvalitet?? Inte mycket.

Men med god tur kanske maskinen faktiskt nu kommer att funka be­kym­mers­fritt de 20 år som så storstilat utlovades vid försäljningstillfället.

Vådan av att satsa på s.k. kvalitet

DEN 19.12.2014 VAR det dags igen. El-låset på min Miele tvättmaskin, av modellen W3623, havererade för tredje gången sedan köpet!!

Historiskt ser det ut så här:

1.9.2006 installerades den svindyra tvättmaskinen, men gick inte att köra, ef­tersom den trots intensiv felsökning på plats måste tas till verkstad och plockas ner i sina beståndsdelar för att de skulle hitta det fabrikationsfel som omöjliggjorde start. Lilla A var då nästan 10 år gammal, dvs ingen bebis längre, och nyttjandefrekvensen i ett hushåll med en vuxen och en tioårig flicka (på halvtid) var redan i det här skedet oerhört låååååg.

Första låshaveriet kom strax efter medlet av april 2009, dvs när maskinen varit i min ägo i c. 2 år och 8 månader – ännu kortare tid sedan den till slut kunnat tas i bruk efter lokaliseringen av fabriksfelet. Barnet, fortfarande boende i hushållet på halvtid, traskade på mot tonåren och någon ny vuxen hade inte tillkommit i hushållet. Nyttjandefrekvensen hade m.a.o. sjunkit ytterligare.

Ett nytt ellås sattes in 6.5.2009 och för att haverera igen 2.11.2011. Det var då nästan exakt på dagen 2 år och 6 månader sedan föregående byte. "Bar­net" skulle då fylla 13 nästa gång, bodde fortsättningsvis bara halva sin tid i mitt hus och själv var jag fortfarande singel.

Låsbyte nummer två utfördes 21.11.2011 och höll till 19.12.2014, vilket blir 3 år och inte fullt en månad efter förra bytet. Lilla A fyller nu 18 om en dryg vecka och har, pga skolbyte, under c. 1½ år bott mer på sin andra adress än här. Den redan osedvanligt låga nyttjandefrekvensen har med andra ord gått ner ytterligare ett antal snäpp.

De två första låsbytena gjordes som garantireparationer fastän garantitiden på två år hunnit passera. Nu, denna tredje gång med exakt samma haveri med i princip exakt samma tidsmässiga mellanrum, vägrar de, med hän­vis­ning till att maskinen är åtta år gammal. Javisst, maskinen som sådan är åtta år, men inte el-låset!

Tiden för nästa fajt är således kommen och därmed vill jag ge mina med­män­niskor följande goda råd:

Köp aldrig Miele! Köp en billig Whirlpool eller liknande istället, för då kan ni kosta på er att byta hela jävla maskinen med mindre än tre års intervall för samma pengar som ni skulle ha lagt ut för Mieles ”kvalitet”.

Läs gärna denna diskussionstråd jag hittade på nätet: http://www.byggahus.se/forum/teknik/23999-varning-miele-2.html

Season's Greetings

Bloggstrul

TACK FÖR ALLA kommentarer på föregående inlägg! Av någon kufisk an­ledning tillåter Blogger mig plötsligen inte att svara på kommentarer eller göra något annat direkt från bloggens förstasida.

Det är ett evigt tjat om "Den här webbplatsen använder cookies för att till­handahålla tjänster. Genom att använda webbplatsen godkänner du an­vänd­ningen av cookies" och så ska man välja "Läs mer" eller klicka på "Jag fat­tar!" Trots att jag är vederbörligen inloggad – vilket det här inlägget är ett talande bevis för – upprepas samma sak om och om igen trots att jag nu klickat på "Jag fattar!" säkert hundra gånger.

Frågan om vad som hänt är ställd via Googles chattforum, men t.v. är den med tystnad besvarad.

Stolprojektet slutfört!

MED DET 100-ÅRIGA ylletyget på plats och nya tassar under benen står nu mina knallröda köksstolar och förgyller vardagen i ”Rucklets” ruckliga kök. Här kommer efterfrågade före- och efterbilder:

Ett steg framåt

OM BARA EN liten stund ska jag ge mig iväg för att hämta hem mina om­målade köksstolsfynd. Sanningens minut närmar sig således och jag hoppas att färgvalet känns rätt när de väl är på plats. Igår klippte jag till och tvät­tade det underbara, gamla ylletyget som sitsarna ska kläs om med, så det blir lite möbeltapetserarjobb också. Jag tror faktiskt att slutresultatet blir precis så bra som mitt inre öga föreställt sig det!

Nu väntar jag lika otåligt på leverans av hörnsoffan till vardagsrummet. Men den är inte lovad förrän vecka 2 eller 3 efter nyår :-/

Hur mycket julhysteri har ni drabbats av då där ute? Själv är jag helt för­sko­nad i år. En krans på dörren och adventsstjärnan i köksfönstret, that's about it. Plus att Lilla A och jag bakade pepparkakor för en dryg vecka sedan. Av köpedeg, bevars.

David vs. Goliat: 2-0

JAPP, SÅ ÄR det. Stora Stygga Försäkringsbolaget har fått vika sig på en punkt till. Målsnöret börjar skymta någonstans där borta i horisonten ... *försiktigt optimistisk*

Sen ber jag tusen gånger om ursäkt för min plötsliga frånvaro här på blog­gen, men tiden räcker inte riktigt till just nu. Bättring utlovas! Efter nyår är jag nog tillbaka med ungefär samma frekvens som förr :-)

Oops...

I ÅR BLIR det gott om plats för en julgran om vi vill. Jag har just sålt iväg såväl soffa som fåtöljer ...

[energi]fattigdom

JAG MÄRKTE JUST att mina inlägg här på bloggen har blivit alltmer spora­diska på senare tid. Förklaringen är förmodligen enkel. Jag tror att den går att hänföra till att den nästan sex år långa kampen mot mitt pen­sions­för­säk­rings­bolag kom till ett avslut i slutet av september. Efter det var det som all energi rann av mig. Så där som laddningsbara batterier på moderna borr­ma­skiner, ni vet. Ena sekunden skruvar de med full kraft, för att i nästa vara stendöda.

Men hur jag nu i min enfald kunde inbilla mig att någonting någonsin är fär­dig­råddat med, det begriper jag inte. Ibland känner jag mig okarak­tä­ris­tiskt troskyldig och lättduperad.

Dels är inte förhandlingarna i ärendet med Aktias (dvs Alandia Försäkring) felaktigt beviljade och likaledes felaktigt avslagna premiebefrielse slutförda.

Dels fortsätter Ålands landskapsregering att envist påstå att den inte har någon rätt att utöva tillsyn över vad FPA företar sig med det allmänna bo­stadsbidraget i landskapet Åland, vars administration de mot betalning ur den åländska börsen förväntas sköta. Istället hävdar landskapsförvaltningen – skriftligen och således bevisligen – att det är FPA som ska utöva tillsyn över sig själv ...

Och så har det tillkommit en ny liten krumelutta att addera till allt övrigt trassel: Aktia (dvs Alandia Försäkring) har, istället för att betala ut den en­gångsersättning för bestående arbetsoförmåga jag är försäkrad för och an­sökte om den 16.10.2014, skickat mig en premiefaktura för följande pre­mieperiod, första halvan av 2015!

Jag har sannolikt sagt det förut, men jag säger det mer än gärna igen:

Förbannad vare den dag jag lät mig övertalas att teckna samtliga mina personförsäkringar i detta enda och samma bolag,
nuvarande Alandia Försäkring.

Provmålning pågår

JAG HÖLL PÅ att bryta ihop igår. Jag var helt säker på att jag hade sparat några meter av ett riktigt gammalt, handvävt ylletyg som skulle bli perfekt som nya överdrag till mina nyss fyndade köksstolar. Men kunde jag hitta det?! Nä. Inte där det skulle vara i alla fall, utan först efter en intensiv, allt mer hysterisk jakt ge­nom hela kåken återfann jag det på ett helt ologiskt ställe. Som så mycket annat numera :-/

Nu återstår det att bestämma sig för vilken kulör själva stolen ska få. Med Photoshop är det en baggis att provmåla hej vilt, så alternativ har jag gott om. Meeeeeen, jag lutar fortfarande åt rött.

Så som de ser ut idag ska de i alla fall inte få förbli:

BFF och LIV

”BFF” SÄGER DE på engelska och använder det i mitt tycke lite vääl fri­kos­tigt till höger och vänster. Men jag har faktiskt en BFF jag också, så där rik­tigt på riktigt! Låt mig presentera en värmande tysk:

Den här tiden på året, när temperaturen bara masar sig några grader över nollstrecket, och luften är rå och fuktig, fryser jag någonting så infernaliskt att det inte är sant. Lager på lager på lager med kläder hjälper inte, för köl­den kommer liksom ända inifrån märgen.

Något roligt, som värmer lite i novemberkylan, har dock hänt under den gångna veckan. För det första har jag fyndat mig fyra fina stolar till köket för det hutlösa priset om 5 €. Ja, inte per styck, utan för alla fyra. De ska i början av december på ommålning och bli knallröda (tror jag i alla fall) och få nytt, fräckt tyg på sina stoppade (skönt!) sitsar. Prima, finsktillverkade stolar av bok är de dessutom och i förnämligt skick.

Det andra roliga var att jag faktiskt på mindre än en dag lyckades sälja iväg mina hittillsvarande, stapelbara köksstolar för ett pris som både jag och kö­paren var nöjda med. Det är faktiskt rent makalöst hur mycket det väldigt lättvindigt går att omsätta via Facebookgruppen Ålands köp och sälj! Men jag jobbar hårt på att få besökare till min egen loppissida också, eftersom ens varor trots allt tenderar att drunkna i floden av prylar på gruppsidan.

Men nu är det dags att förbereda potatisgratängen till kvällens middag med Lilla A. Det är väl en kvinnas eviga lott det, att själv få stå för kalaset och vid spisen när det är bemärkelsedagar? Men tårta blir det inte. Inte kakor och bullar heller. I år går jag såtillvida i strejk ;-)

BFF är en förkortning för Best Friends Forever och LIV är 54 skrivet med romerska siffror. Så nu vet ni det.