Låtom oss hata myndigheter, tra-la-la ...

NÄR JAG BLIR stor ska jag bli en myndighetshatare av rang. Frågan är om jag inte rentav ska satsa på att dra ihop en liten privat armé för en mera systematisk krigföring så där riktigt på riktigt? Bomber och granater, typ. Eller åtminstone lite skämmiga, illans blå paint­ballskott.

Ja, det är faktiskt så, och alla eventuella läsare som av någon för mig obegriplig anledning får sin utkomst av att jobba vid någon sådan kan surfa vidare nu. Här kommer nämligen att spys etter och galla i så­da­na mängder att jag borde förse inlägget med en gul skylt med texten  LIVSFARA  i stora, feta, svarta bokstäver.

”Jaha, nu har det en gång för alla flippat fullständigt för henne”, tänker säkert några av er. Men si, det har det inte. Inte mer än vanligt. Där­emot har jag förmånen (ha-ha-HAA!) att än en gång drabbas av Folk­pensionsanstaltens (Fpa; Finlands motsvarighet till svenska För­säk­rings­kassan) sengångarlika hand­lägg­ning av ett ärende som inte är nytt utan varit på gång i redan ett år.

Idag är det den 26.2. I övermorgon, söndag, är det den 28.2. Det är sista dagen mitt innevarande läkarintyg är giltigt, men ett nytt är skri­vet och skickat för över en månad sedan. Och jag har väntat och vän­tat på besked, både från Fpa och från mitt pen­sions­för­säk­rings­bolag (Pensions-Alandia). Men tro inte att några föns­ter­kuvert med dessa avsändare har dykt upp. (Däremot ett antal andra, mindre efter­trak­tade.)

När inget kom med posten idag heller ringde jag i tur och ordning upp Pensions-Alandia och Fpa. Hos Pensions-Alandia var min handläggare på tjänsteresa (det är hon så gott som alltid, eller på kurs eller i mö­te) och inte anträffbar förrän på måndag. Och precis som vanligt kan ingen annan ge några vettiga svar.

(Vilket alltid får mig att bli lite nervös, för vad händer om ifrå­ga­va­ran­de handläggare har den dåliga smaken att hon går och ko­lar vip­pen??? Försvinner alla ärenden ut i tomma intet då eller..? Nä, själv­klart inte. Därför drar jag slutsatsen att det där med att inte kunna ge besked i hennes frånvaro är en ren och skär bortis.)

Däremot fick jag veta något nytt: Pensions-Alandias ”pappers­läka­re” – som svingar sin bila utan att någonsin lägga så mycket som ett get­öga på den som berörs av besluten – fattar inga som helst beslut förrän Fpa:s ”pappersläkare” sagt sitt. Det vill säga ytter­li­gare en me­di­cinman som likaledes frejdigt sköter giljotinen utan någon fö­re­gåen­de konkret handpåläggning eller antydan till okulär besiktning.

Pensionsbolagets sakkunnigläkare inväntar alltså Fpa:s sak­kunnig­läka­res ord, för att deras respektive god­kännan­de/avslag ska stäm­ma överens med varandra!
Jamen, va’ fan?! De pratar således ihop sig, de små jävlarna! Två ”ex­per­ter” som aldrig sett människan som papperen handlar om sitter med hela makten. Visst är det rug­gigt?

Något som jag, i egenskap av f.d. läkarsekreterare, sedan tidernas begynnelse ställt mig mycket frågande till är hur någon kan göra en korrekt patientbedömning baserat enbart på jour­nal­an­teck­ning­ar. Jag vet vilken rappakalja det kan stå i papperen.

Lika frågande är jag inför att dessa ”pappersläkares” bedömningar av ett enskilt fall kan gå stick i stäv med patientens behandlande lä­ka­res; den som de facto kan se människan och, om lusten finns, känna på henne. Än mer frågande blir jag när ”pappersdoktorns” formella specialitet inte sammanfaller med den behandlade lä­ka­rens; då t.ex. en sedan länge icke-yrkesverksam pediatriker (barn­spe­cia­list) med glatt humör och fanan i topp kan köra över exempelvis en psy­kia­tri­ker.

Mitt samtal till Fpa var lika resultatlöst det. Jodå, de har tagit emot mitt nya intyg den 1.2 och påbörjat handläggningen den 8.2, men nå­got beslut fanns ännu inte. I min ordning & reda-pärm här hemma har jag en kopia av det aktuella intyget. Det är daterat den 22.1 och sträckan mellan min läkares mottagning och Fpa:s kon­tor är kanske 200 meter fågelvägen, så hur i helskotta kan det ha dröjt ända till den 1.2 innan de ankomststämplade mitt intyg??? Det begriper jag inte.

Så nu sitter jag här igen, långtidssjukskriven pga allvarlig stress, med en byråkratutlöst adrenalinnivå långt ovanför taknocken. På måndag är jag nämligen till papperet 100 % arbetsför, för något annat be­sked har jag ju inte fått, varken från Fpa eller Pensions-Alandia. De bäddar verkligen för ens tillfrisknande, de där båda ...

Men va’ fan, det är ju fredag. Jag tror jag knäcker en pava rött och äg­nar kvällen åt att förfina min talang för konsten-att-med-liv-och-själ-hata-myndigheter. Is there anybody out there som som motvikt till mina litanior råkar ha en solskenshistoria om någon myndighet att dela med sig av? I så fall är jag idel öra!