Pappa fyller jämnt

IDAG ÄR DET min pappas födelsedag. Hans hundrade, om han hade levt idag, men det gör han inte. Han dog redan 1976, några månader innan min sextonde födelsedag.

Det är sorgligt, men jag kände faktiskt aldrig min egen far. I och med att han och mamma skildes när jag var nio försvann han mer eller mindre ur mitt liv. Han flyttade tillbaka till Sverige, sitt fos­terland, medan vi övriga blev kvar på Åland. Visst vistades vi en del hos honom under skolloven, men det är inte samma sak som att ha en daglig kontakt. Inte på långa vägar.

När jag var tretton valde jag av olika orsaker att inte besöka ho­nom flera gånger och träffade honom bara som allra hastigast en gång till, en sen­som­mardag då jag återvände från en språkresa och landade på Arlanda. Vi spenderade kanske någon timme till­sammans innan det var dags för mig att ta mig till färjan hem till Åland, och ett par veckor senare dog han.

Idag är min egen dotter tretton och jag hoppas innerligen att hon fortsätter att ha en bra relation till sin far. Man förstår inte förrän man blivit vuxen vad det är man går miste om ifall kontakten ute­blir, så enkelt är det. Idag kan jag inte ens gå och tända ett ljus på pappas grav, eftersom han är begravd i sina hemtrakter i Da­larna. Det är inte utan att det känns lite B. Faktiskt.