I'm moving on ...

DET TOG LÄNGE innan jag fattade varför mitt behov att äga ett eget hus har varit så stort, snudd på obetvingligt. Men plötsligt en dag kom jag på det: före 2005 har aldrig haft något ställe som jag så där på riktigt har kunnat kalla mitt hem. Mitt liv har varit ett enda långt flyttande, även om det mestadels har skett här på Åland. Inte mindre än tolv flyttningar på femtio år har det blivit. Det blir i medeltal inte mer än drygt fyra år på varje adress. Uj-uj-uj... Men häng med på en rundtur, vetja!


Hit flyttade hela familjen, mamma, pappa, jag och min bror, när vi kom till Åland 1963. Ett pampigt, stort hus, men med en hopplös rums­in­del­ning, eftersom kåken från börjat varit ett enfamiljhus. Indelat i två separata bostäder blev det inget bra. Vi bodde på nedre våningen och disponerade även en stor del av källaren, hade överdrivet gott om kvadratmetrar men ont om konkreta rum. Brorsan och jag sov i hög- & lågsäng i mammas och pappas sängkammare, för det fanns inga fler sovrum. Det bästa med huset var nog den jättelika altanen och att lekskolan jag gick i låg bara tio meter bort.


1968 (tror jag) gick flyttlasset till den här fastigheten. Där blev det gott om svängrum, eftersom vi hade två hela våningsplan för vårt boende. Plus en väl tilltagen källare. Ett tydligt minne från det huset är lyckan när jag första gången lyckades lösa kryptot i dåtida Vecko­journalen. Himmel, vad stolt jag var! Ett mindre roligt minne är den gång jag utan lov tände ett ljus i en liten träljusstake i mitt rum. Och naturligtvis glömde jag det, med påföljd att även staken fattade eld. Det blev bannor det, kan jag lova. Min pappa hade för­mågan att bli extremt förbannad när det bar till.


1970 separerade mina föräldrar och mamma, brorsan och jag flyttade till det här huset. Fyra rum och kök var det och egent­ligen en bostad avsedd för lärare i den närbelägna skolan. Det jag minns bäst från den korta tid vi huserade där, var den gång jag skulle vara duktig och hjälpa mamma. Hjälpen innebar att jag torkade av alla skåpdörrar en dag medan hon var på jobb. Resultatet var inte riktigt det väntade, eftersom jag i min okunskap tagit ett rengöringsmedel som innehöll massor med ammoniak. Men, nåja, dörrarna blev väl grund­be­hand­la­de för ommålning i alla fall.


1971 var det dags att röra på sig igen. Denna gång till en liten tvåa med kök i den här då helt nybyggda fastigheten. Där blev det trångt om saligheten. Brorsan och jag delade på sovrummet medan mamma hade sin säng i ett hörn i det minimala var­dags­rummet. Under åren på den här adressen kom min första hund in i bilden, den envisa skotska terriern Scotty, och jag blev ihop med min första kille. Det bästa med huset var nog minilivsaffären i bottenvåningen, för det var nära och bra när man behövde handla.


1976 dog min gamla pappa i Sverige. Vi som var kvar här på Åland packade igen och fick mera svängrum med var sitt sovrum och ett jättelikt var­dags­rum. Det konstigaste med den här lägen­heten var att bad­rum och toa­lett fanns i sepa­rata ut­rym­men. Jag minns att det kändes mysko när man hit­tills varit van vid att ha en toa även i bad­rum­met. Och så var det hel­täck­nings­matta i hall och vardagsrum. En ljus, som var hopplös att hålla ren. Sär­skilt som vi hade hund. Ett år målade jag om väg­garna i mitt rum. Tegel­röda blev de, alla fyra. *ryser*


1981 flyttade jag hemifrån till det här charmiga k-märkta huset, till en stor etta med 3,60 till tak. Där fanns både ved­spis och kakel­ugn och tur var det, för vin­tern 1981-82 var både lång, snö­rik och svin­kall. Unge­fär som i år. Vissa mornar måste jag skrapa inner­fönst­ren med is­skrapa för att över­huvud­taget kunna se ut. Bad­rummet hade orange våt­rums­tapet och ett sitt­badkar, men varm­vattnet räckte nätt och jämt till en snabb dusch.


1982 satte jag mig på skolbänken igen och flyttade därför hem till mamma, som då köpte en trea i det här huset. Vi bodde där sam­tidigt som den re­no­verades och det var sanner­ligen ingen höj­­da­re. Men mina tidi­gare er­faren­heter av ammoniak­tvätt av skåp­­dörrar kom väl till pass när köket skulle målas om! Ett märk­ligt minne från den här bo­staden är en inten­siv pe­riod av sömn­gång. En morgon vak­nade jag med ste­reons hög­talar­sladdar kor­sade över sängen. Jag hade helt enkelt bytt plats på hög­talarna under natten. En annan gång hade jag pryd­ligt pillat ner en hel tapet­våd, vikt den dubbel och lagt den på mitt skriv­bord.


1987 flyttade jag hemifrån för gott. Jag hade turen att få överta en trea högst upp i det här huset efter en väninna som skulle flytta från orten. Ini­tialt hyrde jag i andra hand, men så småningom fick jag överta hyres­kon­traktet. Här skaffade jag med tiden min andra hund, golden ret­riever­tiken Selma. Ja, jösses, vilket sjå det var att få en valp rums­ren när man bodde på tredje vå­ningen utan hiss ... Jag tror jag gick ner sex kilo under de första fyra månaderna.


1992 hade jag slutgiltigt trött­nat på att bo så högt upp med hund och fick tag på en tvåa med kok­vrå i den här kåken. Att den dess­utom låg tvärs över gården från mamma var ett plus, för då blev det lätt för henne att rycka in som hund­vakt. Det var en riktigt mysig gavel­lägen­het med rejäl bal­kong mot söder, men jag blev ändå inte så lång­varig, för ...


... jag träffade A:s pappa och flyttade in hos honom 1993. På den tiden var huset klätt med s.k. fattiglappar; urblekta, gröna skivor av asbest, som gjorde att fasaden såg ut att vara klädd med fisk­fjäll. Numera har han bytt till en mer representativ träpanel. Här föddes A och efter separationen bor hon fortfarande halva sin tid på samma adress.


2000 gick våra vägar isär och jag fick via mitt dåvarande jobb en fyra i det här huset. Lägenheten var okej även om köket var i minsta laget, men det fanns två grannar i trappan som gjorde livet olidligt. Tanten som bodde under oss klagade jämt på vilket liv vi förde (påstod t.ex. att jag hamrade och spikade nätterna igenom), och hade för vana att banka i sina element­rör om jag t.ex. körde min hushållsassistent i köket. Och så gubben på övre våningen som hatade barn (särskilt småbarn, som A) och t.o.m. spottade på vår ytterdörr när han gick förbi. Medan vi bodde här kom om­pla­ce­rings­vovven Ruffa till oss; en då ettårig spinone italianotik, helt befriad från hyfs men med charm som få.


2005 gick min mamma ur tiden och jag hittade äntligen mitt lilla ”Ruck­el”, efter att under några år ha ägt en bostadstomt som aldrig blev bebyggd. Härifrån tänker jag inte flytta förrän det är dags att bära ut mig med fötterna först. Nu, äntligen, vid mogen ålder känner jag att jag kan låta rötterna få fäste. Jag undrar om detta vildsinta flyttande genom åren är en bidragande orsak till att jag inte är särskilt int­res­se­rad av resor..? *smakar på tanken* Tja, det är väl inte helt omöj­ligt?