”Glada vi till skolan gå”

I LILLA A:S skola är det regelbundet öppet hus, det vill säga dagar då vi föräldrar har möjlighet att komma och stifta närmare be­kant­skap med den miljö där våra telningar spenderar en stor del av sina unga liv. Den ordinarie eleven får själv ledigt från undervisningen, medan mamma eller pappa får sätta sig på skolbänken för några timmar.

Idag var en sådan dag och det här året hade jag flyt. Medan jag un­der eftermiddagen återknöt kontakten med skolvärlden hade jag tu­ren att det stod engelska och bildkonst på schemat; två ämnen jag inte har några större bekymmer med. Värre hade det varit om jag rå­kat ut för kemi eller fysik. Eller till och med matte!

Ja, matematiken i sig är, även om kunskaperna rostat lite, inte själva stötestenen. Nix, pix. Det som ställer till det är att nutidens pe­da­go­gik har hittat på nya metoder till exempel för att ställa upp både divi­sion och ekvationslösning. Men va’ faan?!

Här behövs stödundervisning för oss föräldrar, med några timmars hjälp med att fräscha upp det vi en gång kunnat och en introduktion till the modern ways! Finns ju inte en chans att jag ska kunna agera läxhjälp när mina egna kunskaper är så föråldrade att de förkastats. Tanken på att tvingas avlöna någon annan för att ta sig an en upp­gift jag kunskapsmässigt klarar själv känns fullständigt barock. För att inte tala om hur ekonomiskt ohållbar den är.

Och varför – varför, i jösse namn? – förändras gång på gång till och med sättet att skriva för hand? På min tid (strax efter att dino­sau­rier­na hade dött ut) hette det välskrivning. Det man lär ut idag är nå­gon sorts märklig kontaminasammanblandning av textning och skrivstil; fult så det förslår – och till vilken egentlig nytta har denna ”mo­der­ni­se­ring” kommit till stånd? Är det bara för att det ska gå fortare att skriva, precis som allt annat har drivits upp i tempo?

En annan sak som förvånar mig är att ungarna idag måste skriva till exempel en bokrecension på dator. Man får inte lämna in en som skrivits för hand! Va?? Det anses alltså bättre att de använder ett ordbehandlingsprogram som har inbyggd stavnings- och gramma­tik­kontroll än att de får öva på att skriva utan hjälpmedel..? Fattar nada.

Särskilt inte som det samtidigt i historieundervisningen fortfarande ska bankas in listor med årtal. I det fallet skulle det faktiskt räcka med att lära sig rätt tiotal av ifrågavarande århundrade, alltså ”sla­get vid Lützen på 1630-talet” istället för ”slaget vid Lützen 1632”. Ni fattar vad jag menar, va’?

Årtal kan man alltid kontrollera eller hitta i ett uppslagsverk, men att stava rätt och – viktigast av allt – att formulera sig korrekt lär man sig enbart genom att öva, öva och åter öva. Den biten borde väl tvärt­om vara särskilt viktigt i dessa tider, när barns och ungdomars sociala liv allt mer tilldrar sig via s.k. sociala medier som Facebook, chattar och så vidare?

Det var bättre förr, och därav följer att jag har blivit gammal :o/

Helt lösryckt från ovanstående måste jag förresten meddela en stånd­punkt: jag har börjat få rätt svårt för skribenter som vitt och brett ore­rar om hur mycket de avskyr särskrivningar, för att i nästa stund fri­kostigt bjuda på egna prov på sådana. Vill man undvika att göra sig löjlig är det hälsosammare att knipa igen om man inte råkar inneha en professur i lingvistik eller åtminstone är utbildad lärare i svenska. ”På sig själv känner man andra”, eller hur det nu var.