Det går inte alltid aldrig som man tänkt sig

 

Halvsovande snubblar jag ur sängen och kastar mig över tråd­tele­fo­nen borta på byrån i andra ändan av sovrummet.
”Öh ... jaa, det är Nina”, kraxar jag hest, och sneglar dimmigt på mo­bi­len på nattygsbordet. Den visar exakt 07:11.
”Godmorgon, det var från sjukhuslaboratoriet!”
”Jahaa..?” säger jag, och tänker att människan på tråden låter oför­skämt pigg och nyter.
”Du hade en tid för EEG idag klockan tio eller hur?”
”Jo”, svarar jag instämmande.
”Nu är det tyvärr så att den laboratorieskötare som utför den un­der­sökningen har blivit sjuk”, kvittrar den hurtiga rösten vidare.
”Jaha?”
”Går det bra att jag ringer tillbaka senare idag och ger dig en ny tid?”
”Visst.”
”Så bra! Då hörs vi igen under dagen och förlåt att jag väckte dig.”
”Jaha, okej ... Tack då.”


Med telefonen i handen sitter jag yrvaken på sängkanten och fun­de­rar över vilken naturlag det är som gör att jag alltid sover länge om jag har en tid att passa på morgonen fast jag alla andra dagar vak­nar av mig själv senast halv sju. Sen tänker jag en stund på om det verkligen är så illa att det bara finns en laboratorieassistent på hela Åland som har kompetens för att genomföra en EEG-undersökning. Men den hemska tanken ruskar jag snabbt av mig.

Så blev det alltså med den dagsplaneringen. Men det är ingen fara, för gården är full av lärkvedsklabbar som måste klyvas. Syssel­sätt­nings­problem har jag inte, varken med eller utan laboratoriemässigt verifierad hjärnaktivitet.

Men först av allt blir det fika, annars blir här ingen aktivitet i någon form alls.