En %$#&!@ måndag

DET BÖRJADE BRA. Jag skulle boka klippning åt både lilla A och mig och fick till min förvåning tid redan på eftermiddagen. Finemang!

Nästa punkt på listan var att få den sista betongplattan till växt­hus­gol­vet avkapad i ena hörnet, så att elröret kan gå fritt. Det gick däremot mindre bra. På stenhuggeriet stod alla portar på vid gavel, men inte en käft fanns på plats. Efter att jag traskat runt och ropat: ”Hallå..?” in i varenda hall hittade jag till sist en liten lapp upptejpad på ett föns­ter. Vi är ute på jobb och återkommer c. kl. 14.30 stod det.

Jaha, fast inte hela världen. Jag hade annat att uträtta också.

Nästa anhalt var Stora Firman, där man kan handla elmateriel. 16 m kabel, en stöpsel och ett grenuttag för utomhusbruk stod på listan. Jodå, stöpsel och uttag fanns nog, men inte kabel. ”Men vi får nog hem mera till i övermorgon”, var beskedet.

Jaha, fast inte hela världen det här heller, men irriterande med ytter­li­ga­re en utebliven avbockning.

Nästa anhalt var Marksten Är Vår Grej för att få tag på fogsand till plattläggningen. Jo, tjena ... Tror ni det blev nåt? En kille från grann­före­taget upplyste mig glatt: ”Söker du MÄVG? Då får du komma till­baka vid tretiden, för de stack nyss härifrån.”

Jaha, tänkte jag, finns det inget företag här på Åland där man faktiskt tillhandahåller service? Med en stor suck fick jag vackert åka vidare med ännu ett oförrättat ärende.

Men problem är till för att lösas!

Stenen fick jag hjälp av exet att kapa, även om jag ogärna ville be­svä­ra honom ännu en gång den här veckan. Han har vinkelslip, så det gick ju på två röda. Tack!

Elgrejerna gav jag fan i. Det är ingen panik, för någon frostvakt blir ändå inte aktuell förrän till hösten.

Fogsanden var ett något större problem. Sån går nämligen inte att uppbringa inne i stan fick jag veta när jag slog en signal till killen som förmedlat försäljningen av plattorna. ”Men”, sa han, ”om det duger med riktigt fin badstrandssand har jag en hög som du får ta från.” Tack! Hem för att hämta hink och spade och så var det bekymret ur världen.

Nåja, nu börjar jag ha flyt! tänkte jag övermodigt. Sen satte jag igång med att sopa sand i mina fogar och strax var det dags för ett besök hos frissan.

”Ta inte mer än att jag fortfarande kan sätta upp håret i en häst­svans”, kommenderade jag, men gick med på att för första gången i mitt liv prova på att klippa upp topparna istället för att kapa rakt av. Det var dumt. Riktigt dumt! 25 euro fattigare lämnade jag salongen med ett hår för kort för att hållas på plats av en snodd och med ett utseende snarlikt en bättre begagnad golvmopp. En sån där grå, sunkig sak av garn, ni vet.

Jaha, tänkte jag, fast besluten att inte deppa ihop. Det växer ju ut, så om ett halvår ser jag ut som folk igen. Under tiden får jag hänga en handduk över badrumsspegeln och bunkra upp med en big pack hår­spännen. Har jag inte ”blivit gift” på femtio år var det förmodligen inte meningen att jag skulle bli det i år heller.

Nåväl, efter middagen var det äntligen dags att packa upp paketen med växthusets sockel och aluminiumprofiler. Herr K var vidtalad att komma över och spela plockepinn med mig, så att stommen skulle stå färdig till kvällen.

Jo, tjena :o/ Fastän jag mätt och mätt och mätt och mätt visade det sig när sockeln väl låg på plats att underlaget minsann inte var plant. En diff på ett par millimeter hade fått slinka igenom, men definitivt inte ett par centimeter på diagonalen. Jag begriper inte hur det kunnat gå till, men till hade det gått.

Jaha. Stomresningen genomgick därmed en metamorfos till platt­lägg­ning. Hela den yttre kanten plockade vi upp, vägde av med kirurgisk precision och la om. Nu är den plan – men detsamma gäller i och med omläggningen inte området i mitten.

På dagens arbetsordning står med andra ord bortplockning av 48 tunga, jävla betongplattor och tillbakakånkning av desamma. Jag kan utan överdrift tillstå att jag känner mig en smula sammanbiten. Hade jag haft en bettskena hade jag förmodligen bitit av den under natten.

Som pricken över i:et har jag tid hos tandhygienist nu på för­mid­da­gen. Om tandhygienister tycker jag inte. Det gör ont när man träffar såna. Och när det gör ont tar jag tacksamt emot bedövning.

Så om ni ser en kortvuxen, magerlagd skata på stan idag, som ser ut att lida av ansiktsförlamning och som hon inte varit i närheten av en frisersalong på ett par decennier, behöver ni inte bli rädda. Det är ba­ra jag.

Det enda positiva just nu är att jag har en hel hink med fogsand kvar. Alltid något.