tisdag 10 maj 2011

En %$#&!@ måndag

DET BÖRJADE BRA. Jag skulle boka klippning åt både lilla A och mig och fick till min förvåning tid redan på eftermiddagen. Finemang!

Nästa punkt på listan var att få den sista betongplattan till växt­hus­gol­vet avkapad i ena hörnet, så att elröret kan gå fritt. Det gick däremot mindre bra. På stenhuggeriet stod alla portar på vid gavel, men inte en käft fanns på plats. Efter att jag traskat runt och ropat: ”Hallå..?” in i varenda hall hittade jag till sist en liten lapp upptejpad på ett föns­ter. Vi är ute på jobb och återkommer c. kl. 14.30 stod det.

Jaha, fast inte hela världen. Jag hade annat att uträtta också.

Nästa anhalt var Stora Firman, där man kan handla elmateriel. 16 m kabel, en stöpsel och ett grenuttag för utomhusbruk stod på listan. Jodå, stöpsel och uttag fanns nog, men inte kabel. ”Men vi får nog hem mera till i övermorgon”, var beskedet.

Jaha, fast inte hela världen det här heller, men irriterande med ytter­li­ga­re en utebliven avbockning.

Nästa anhalt var Marksten Är Vår Grej för att få tag på fogsand till plattläggningen. Jo, tjena ... Tror ni det blev nåt? En kille från grann­före­taget upplyste mig glatt: ”Söker du MÄVG? Då får du komma till­baka vid tretiden, för de stack nyss härifrån.”

Jaha, tänkte jag, finns det inget företag här på Åland där man faktiskt tillhandahåller service? Med en stor suck fick jag vackert åka vidare med ännu ett oförrättat ärende.

Men problem är till för att lösas!

Stenen fick jag hjälp av exet att kapa, även om jag ogärna ville be­svä­ra honom ännu en gång den här veckan. Han har vinkelslip, så det gick ju på två röda. Tack!

Elgrejerna gav jag fan i. Det är ingen panik, för någon frostvakt blir ändå inte aktuell förrän till hösten.

Fogsanden var ett något större problem. Sån går nämligen inte att uppbringa inne i stan fick jag veta när jag slog en signal till killen som förmedlat försäljningen av plattorna. ”Men”, sa han, ”om det duger med riktigt fin badstrandssand har jag en hög som du får ta från.” Tack! Hem för att hämta hink och spade och så var det bekymret ur världen.

Nåja, nu börjar jag ha flyt! tänkte jag övermodigt. Sen satte jag igång med att sopa sand i mina fogar och strax var det dags för ett besök hos frissan.

”Ta inte mer än att jag fortfarande kan sätta upp håret i en häst­svans”, kommenderade jag, men gick med på att för första gången i mitt liv prova på att klippa upp topparna istället för att kapa rakt av. Det var dumt. Riktigt dumt! 25 euro fattigare lämnade jag salongen med ett hår för kort för att hållas på plats av en snodd och med ett utseende snarlikt en bättre begagnad golvmopp. En sån där grå, sunkig sak av garn, ni vet.

Jaha, tänkte jag, fast besluten att inte deppa ihop. Det växer ju ut, så om ett halvår ser jag ut som folk igen. Under tiden får jag hänga en handduk över badrumsspegeln och bunkra upp med en big pack hår­spännen. Har jag inte ”blivit gift” på femtio år var det förmodligen inte meningen att jag skulle bli det i år heller.

Nåväl, efter middagen var det äntligen dags att packa upp paketen med växthusets sockel och aluminiumprofiler. Herr K var vidtalad att komma över och spela plockepinn med mig, så att stommen skulle stå färdig till kvällen.

Jo, tjena :o/ Fastän jag mätt och mätt och mätt och mätt visade det sig när sockeln väl låg på plats att underlaget minsann inte var plant. En diff på ett par millimeter hade fått slinka igenom, men definitivt inte ett par centimeter på diagonalen. Jag begriper inte hur det kunnat gå till, men till hade det gått.

Jaha. Stomresningen genomgick därmed en metamorfos till platt­lägg­ning. Hela den yttre kanten plockade vi upp, vägde av med kirurgisk precision och la om. Nu är den plan – men detsamma gäller i och med omläggningen inte området i mitten.

På dagens arbetsordning står med andra ord bortplockning av 48 tunga, jävla betongplattor och tillbakakånkning av desamma. Jag kan utan överdrift tillstå att jag känner mig en smula sammanbiten. Hade jag haft en bettskena hade jag förmodligen bitit av den under natten.

Som pricken över i:et har jag tid hos tandhygienist nu på för­mid­da­gen. Om tandhygienister tycker jag inte. Det gör ont när man träffar såna. Och när det gör ont tar jag tacksamt emot bedövning.

Så om ni ser en kortvuxen, magerlagd skata på stan idag, som ser ut att lida av ansiktsförlamning och som hon inte varit i närheten av en frisersalong på ett par decennier, behöver ni inte bli rädda. Det är ba­ra jag.

Det enda positiva just nu är att jag har en hel hink med fogsand kvar. Alltid något.

9 kommentarer:

  1. BILDBEVIS, VI VILL HA BILDBEVIS!!!
    Du brukar ju vara så duktig att fixa foton på allsköns sticklingar och hemvirkade armband så det ska väl inte vara några problem att lägga ut lite bilder på "moppen".

    SvaraRadera
  2. Du blev säkert fin om än du själv inte är nöjd.Annars har man väl rätt att glaga?Det växer ju annars ut igen.

    SvaraRadera
  3. Som sagt BILDBEVIS!! Fast du är nog som roligast när du är arg.... Annacarin

    SvaraRadera
  4. Det där lät inte som en bra dag men det ordnar nog upp sig om än det innebär merjobb. Det är förresten något man nästan alltid får räkna med när det gäller byggnation. Och du är säkert fin i din nya frisyr men det brukar ta ett par veckor innan håret har vant sig vid en ny klippning.

    SvaraRadera
  5. Hej! Länge sedan jag var här - nu ska jag botanisera runt lite!

    /fd CorneliasCottage

    SvaraRadera
  6. Jag gillar dej Nina! :D Min dag var inte så dum när jag läst om din.

    På tisdag ska jag och klippa bort vinterpälsen. Tack och lov kan hon inte klippa mitt hår FÖR kort. Skulle kunna sätta rakmaskinen på det, men Micke vill ha en hårig kvinna på andra sidan köksbordet. Annars du..

    SvaraRadera
  7. Först och främst: Tack för armbandet! Det kom idag och jag har haft det på mig hela dagen, med risk att smutsa ner det (jag har storstädat klädkammaren idag) och jag släpper det inte ifrån mig!!! Jag väntar med ytterligare beställningar, dottern var inte säker på att dotterdottern skulle gilla det, men jag ska ha mitt på mig nästa gång jag träffar henne, så får vi se...
    Sen måste jag säga, att du har en underbar förmåga, att kunna betrakta dina motigheter och missöden utifrån, så att man måste le åt det! Tack för det!
    Vissa dagar är ju sådana; du lyckades i alla fall med en del...
    Jag vill också se, hur du ser ut i din nya frisyr! Bild, tack!
    Stor lycka-till-kram med dina åligganden!
    Monica

    SvaraRadera
  8. Sur i Sumpan:
    Jag hör och lyder.

    Stickmamman:
    Nädu, snyggt blev det inte. Men inte stor vits att klaga heller, för ett klipp är ett klipp även om det inte blev till den längd som jag hade tänkt mig.

    Annacarin:
    Haha! Varken mina ex eller lilla A är gissningsvis beredda att instämma i den åsikten.

    Cici:
    Jo, nog är det märkligt att jag lyckas förtränga detta faktum, att det alltid blir mer jobb än man planerat? Jag måste vara en obotlig optimist, även om jag inte tycker det själv.

    Du kan nog ha rätt i att håret måste få hämta sig efter chocken; lägga sig i nya böjar och sluta se rumphugget ut.

    My Myself and I:
    Botanisera på du! Det har väl blivit en del sen du var här senast :o)

    Pipi:
    Det är väl det jag alltid har sagt: egen olycka, andras glädje ;o)

    Jag var också inne på rakmaskinslinjen för några år sedan, men då hotade lilla A med att avsäga sig släktskapet oss emellan. Då fick det bli riktigt långt istället. Nu, idag, är det bara ... fult.

    Anki:
    Typ :o/

    Monica:
    Nå, inte ska väl du tacka? Det ska ju jag, som fick sälja.

    Man vinner nog i längden att försöka se guldkornen i slagghögen. Fast vissa dagar kan det vara nästan omöjligt att hitta det där glimmande, lilla skrottet ...

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!