”Kom trösta mig en smula, ...

... för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.”

Ett par rader ur Tove Janssons underbara ”Höstvisa”. Så på pricken just nu, när augustimånen rullar rund och tung över den allt mörkare kvällshimlen.


Nätterna har under den senaste veckan blivit märkbart kallare och på mornarna rinner kondensen i strida strömmar längs Glaspalatsets tak.


I trädgården är luften mättad av doften från äpplen som ruttnar på grenarna. I år blir det ingen skörd att tala om.


Kvällarna blir med ens, precis som i Toves visa, både kyliga och sena. Trots att vi bara befinner oss i mitten av augusti har jag fått en redig släng av höstdeppighet och det bådar inte gott inför den mörkare halvan av året.

Men vad spelar det för roll att man är både trött och allena när det finns så mycket som måste göras? Det är bara att bita i det ruttna äpplet, spotta i nävarna och ta nya tag. Idag framför allt i sekatören. Frisering av äppelträden efter sommarens nytillväxt pågår för fullt sedan igår.

Det blir fint. Det är bara lite trist att jag inte förmår mig att glädjas åt det.

Augustimånen, varmgul och jättestor, är som gjord för romantik ... eller galenskap. I avsaknad av det förstnämnda är det inte mycket annat att göra än att glatt ställa in sig på det andra. Aoo!