Hur många bygger inte tjocka murar runt sin mjuka kärna och klär sig varje morgon i en rustning för att möta dagen? Hur ofta är du, så där riktigt på riktigt, dig själv och ingen annan..? Nog är det lätt hänt att med tiden glömma bort vem man egentligen är.
Så tänkte jag, och vips blev det en haiku.
Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.
Mycket tänkvärt Nina, vi har förmodligen mycket mer gemensamt med snäckan än man kan tro. De flesta släpar inte runt på sitt boende men betraktar huset/rummet som sin borg. Och ensamheten, denna böld som sprider sig över världen. Där man räknar sina "vänner" på facebook och antal besök på hemsidan som ett värde på hur ens sociala status är.
SvaraRaderaDet dröjer nog inte länge innan det blir vanligare att se snäckor som går och håller varann i "händerna" jämfört med oss söndertrasade själar som söker lyckan längre och längre bort från livet.
Mycket tänkvärt!
SvaraRaderaMitt skal är min borg. I min borg behöver jag inte längre mitt skal.
Jag älskar hemma!
JA, det där kan man fundera över. Vem man är och hur man bemöter sina medmänniskor. Man spelar ju många roller i sin vardag beroende på vem som står framför en.Det är bara att hoppas på att mottagaren läser av sändaren korrekt och inte missuppfattar.
SvaraRaderaKram
Kerstin