fredag 28 oktober 2011

Vem tror jag att jag är?

MIN ”SYSTER” I Skåne, Monkan, är duktig släktforskare och bästa kompisen S har nyligen fått blodad tand. Själv har jag aldrig varit sär­skilt intresserad av mina anor. Bakåt i leden står förmodligen häst­tjuvar, tattare och annat löst folk som spön i backen, och blått blod kan man knappast hitta ens med hjälp av ett svepelektronmikroskop.

Farfar, farmor och morfar har jag aldrig träffat, eftersom de lämnade denna jämmerdal låångt före jag såg dagens ljus. Mormor bodde långt borta och talade ett annat språk, så av henne har jag inga be­stående minnen. Farsgubben gick bort redan när jag var femton, mam­ma 2005. Släkten som idag är i livet bor i Finland eller USA.


Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att jag ju faktiskt inte har en sus­ning om vem jag är! Jag har ingen släkthistoria, om man så säger; ingenting att relatera till. Det blev väldigt påtagligt när mamma dog, eftersom hon var den sista som hade kunnat berätta något. Lilla A går samma framtid till mötes, för av sina mor- och farföräldrar har inte hel­ler hon träffat någon mer än mormor.

Hur är det med er andra? Har ni bra eller noll koll på var ni här­stam­mar ifrån?

8 kommentarer:

  1. JAg har ganska bra koll på min släkt.Tänkte faktiskt skriva lite om det någon av de närmaste dagarna eftersom jag fick en gammal släktklenod av mamma i samband med hennes flytt.För mig har det alltid känts bra att veta att jag har en rad med starka kvinnor i de bakre leden.
    Kram
    Kerstin

    SvaraRadera
  2. En av mina systrar har blivit helsåld på det här med släktforskning och hon skickar mig alla uppgifter hon får tag på, riktigt duktig har hon blivit, måste jag säga.

    Hon letar reda på allt som går att få tag på, på vår mammas sida. Det finns förskräckande många kvinnor som har barn där fadern är okänd, barn som växer upp hos morföräldrar eller i olika fosterhem, ja en massa elände. Jag är nog den första på många generationer som fått mina barn inom äktenskapet och dessutom fortfarande är gift med samme man.

    Dom hade det inte lätt, kvinnorna på min mammas sida.

    SvaraRadera
  3. Hej Nina, ja ju äldre man blir mer nyfiken blir man på sin historia. Jag var så där måttligt intresserad förr, men när min pappa gick bort fick jag blodad tand. En av anledningarna var att han bar på en del som han aldrig dryftade till mig. Min mamma gav mig lite info om pappas släkt,och det gav mig mersmak.
    Jag har forskat sedan 1996, det är något av det roligaste jag gjort i mitt liv.
    Alla dessa människoöden, glada eller sorgliga är hur kul som helst att ha i sin historia bakåt.
    Lite konstigt att du tar upp det här just nu Nina, för vet du vad? Släktforska är det som jag har sysslat med nu i ett par veckor.
    Då kan hela världen rasa omkring mig,för jag är helt uppe i mina rötters förehavanden.
    Jag tycker du ska försöka att forska Nina, jag hjälper dig gärna, jag har tillgång till massor av material här på svenska sidan.
    Kul att "ses"
    syster Monkan

    SvaraRadera
  4. Min pappa ägnade sig en del år släktforskning och dom papperna har jag "ärvt", så litet koll har jag!
    Ska försöka fördjupa mig litet mer i släktforskning, numera finns det ju massor på nätet!
    Men man ångrar att man inte frågade sina föräldrar och mor- och farföräldrar mer medan dom levde...
    Ha en mysig fredag!
    Kram, Monica

    SvaraRadera
  5. Min pappa har forskat å en annan inom släkten så jag har lite grann papper.Skulle ha varit mer intresserad medans föräldrarna levde.Det är intressant att följa Vem är du på tv.Å allt som dom hittar som är både skrämmande å kul.Och hur saker går i arv i generna.

    SvaraRadera
  6. Hela min släkt på min fars sida var Godtemplare. Supernykterister alltså. En faster började släktforska. Hon gick verkligen in för det och kom ganska långt tillbaka i tiden. Sedan hittade hon en hembrännare av stora mått och då slutade hon med "forskeriet". Annacarin

    SvaraRadera
  7. Jag säger som min systerdotter i unga år: "Härriguuu va vi har mycket släktar!"
    Många bor utomlands och sist och slutligen har jag inte kontakt med så många. Men jag ångrar stort att jag inte "intervjuade" de äldre medan de var kvar i livet. Det skulle funnits mycket att lyssna till, men på den tiden var jag inte särskilt intresserad. Tyvärr.

    SvaraRadera
  8. Det är bara att konstatera: alla verkar ha bättre pejl på sina släktförhållanden än jag. Jag kanske får följa Monkans råd och sätta igång att forska på egen hand? Men var ska jag i så fall hitta tiden..?

    Roligast var det ändå med din story, Annacarin! Men vad småaktigt av faster din att sluta bara för att det dök upp ett svart får i flocken ;o)
    (Är du godtemplare själv, förresten?)

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!