Ruckelhäxan Stjärnkraft: Isläget

söndag 12 februari 2012

Isläget

6 kommentarer:

Monkan12 februari 2012 kl. 12:50
Åh hallo där, upp med näsan ovan istäcket. Samtidigt som jag inte kunde hålla mig för skratt när jag såg din teckning, blev jag väldigt ängslig. Hur är det fatt Nina, du skrämmer ju livet av en.
Tack för det formidabla receptet du levererade i går. Jag har alla ingredienser hemma och håller just på att baka dina bullar.
Passar utmärkt idag då vi har snöfall och lite blåst ute.
Skickar en stor björnkram ifrån oss båda.
Monkan och C
SvaraRadera
Svar
Nina/Stjärnkraft12 februari 2012 kl. 13:24
Nå, ännu har jag inte tagit ett svanhopp ner i en riktig isvak, det har jag inte. Men den här nu treåriga valsen med ett steg fram och två tillbaka börjar ta ut sin rätt på alla sätt och vis

Det gungar i huvudet så gott som hela dagarna.

Deformiteten på min vänstra häl blir större för varje vecka som går.

Ryggen och revbenen värker om jag sitter rakt upp och ner för länge.

Jag har krympt 2 centimeter de senaste åren.

Spänningsvärken mellan tänderna kommer och går i vågor.

Skoven med okontrollerbara skakningar kommer tätare och tätare.

Jag fryser och svettas om vartannat utan orsak.

Huvudet småvärker mest hela tiden.

Jag sover som en kratta och är aldrig utsövd.

Det är något som "kommer i kläm" på höger sida i midjehöjd om jag ligger på den vänstra.

Orken är på noll och humöret på -273°.

Men, för fan, jag är ju frisk som en nötkärna! Fråga Pensions-Alandias jävla handläggare och sakkunnigläkarpack bara.

Och att baka bröd hjälpte inte ett smack den här gången, bortsett från att Lilla A får något att stoppa i krävan. Men tackar som frågar, annars är det fina fisken.

*en lite matt returkram*
SvaraRadera
Svar
Skanegrabben i Malmö12 februari 2012 kl. 15:03
Hej

Oj då, det verkar jobbigt och körigt i din vardag. Förstår dig med mycket att vissa stunder kan man känna som om man bara vill försvinna men samtidigt så är längtan trots allt så stark att få vakna var morgon att man på något vis håller sig kvar.

Ibland har man bara velat ge upp och skita i allt. Men något inom en säger att man inte skall sluta kämpa. Varför, förstår jag egentligen inte....

Motgångar har slagit ner en i marken gång på gång och gör så ännu och drömmar slas ikras hela tiden. Man tycker att det är mycket orättvist att andra skall få dom uppfyllda när man inte själv får det, på grund av det man har eller på grund av så man blivit behandlad. Många gånger har man också ilskant till och blivit ledsen över just instansers eller omgivnings sätt att agera, bemöta eller missförstå ens situation. Eller rent av behandla en som en barnrumpa.

Det här med att allt maler sakta och kanske inte alls. Att man inte kommer någonstans medans ens järna vill fram snabbt och smidigt. Man blir bromsad och hindrad och misstrodd....det är nästan värre än själva det man mår dåligt av. Att man inte kan få må dåligt, i trots allt sina försök till glädjestunder, i fred och få förståelse och hjälp från omgivning samtidigt, är skitjobbigt.

Här är en som tänker på dig och hoppas du trots allt tar dig igenom hinderna, tjocka som bergväggar, och är rädd om dig som jag också måste vara. Det är frustrerande att leva för det mesta och tyvärr får man försöka ta sig an det och igenom det och hitta en vardag som man kan finnas i.
Märkligt nog finns det en sådan vardag.....kanske inte den helt perfekta men den fungerar den tid man har kvar.

Hoppas jag kunnat stötta och försöka förklara så gott jag kan....hoppas allt reder sig.
SvaraRadera
Svar
stickmamman12 februari 2012 kl. 21:49
Jag blir iskall håll dig ovanför isen!Det är skrämmande när du visar sånt där.Där under ska fiskarna vara,så du kan sitta på isen å pimpla.
Skickar kramar till er.
SvaraRadera
Svar
Nina/Stjärnkraft12 februari 2012 kl. 22:52
Skånegrabben:
Tack för din fina kommentar! Jag brukar oftast ha en förmåga att hålla humöret uppe även när det blåser kallt, men nu börjar raddan med fysiska bekymmer bli så lång att det blir svårare hela tiden. Gör det inte ont här så gör det ont där, du vet :o/ Och jag är ju för sjuttsiken bara 51! Hur ska det inte bli om tjugo år till, om jag hänger med så länge..?

Det sista jag vill vara är en gnällkärring, men mellan varven får jag helt enkelt nog av hur dåligt behandlad man blir av försäkringsbolag, Folkpensionsanstalten och vården. Hur kan någon inom någon av dessa instanser ens tro att jag tycker det är hejsan värre att försöka överleva på f.n. 960 euro/månad (-650 för huslånet)?! Tror de verkligen att en tillvaro med den summan pengar är så luxuös att man frivilligt väljer bort ett välbetalt arbete om man faktiskt inte är sjuk och inte arbetsför?? Jag skulle bra gärna vilja se en enda av dessa tjänstemän göra samma Joe Labero-nummer en enda månad - klara uppehället för en vuxen och ett barn på denna struntsumma till sitt förfogande - med samma bravur som jag gjort i TRE JÄVLA ÅR. Och, nota bene, detta trots att jag inte är frisk. Att bli behandlad som en arbetsskygg simulant är så oerhört kränkande att jag blir spyfärdig på kuppen. Att påstå att man "befinner sig under isen" är att ta i i underkant.

Men hur jävlig min situation än är får jag dåligt samvete när jag tänker på hur du har det. Då känner jag mig som en riktigt gnällig bitch ...

Tack för att du finns!

Stickmamman:
Lugn och fin nu, Aina. Inte är jag bokstavligen under isen, och där kommer jag inte att vara heller. Jag har noja för havsisar; går i princip inte ut på isen om jag inte vet att det är bottenfruset ;o)
SvaraRadera
Svar
Ölandsvindar13 februari 2012 kl. 12:54
Apropå under isen så är det nu jättespännande att vetenskapsmännen har tagit sig ner under isen i den outforskade sjön i Antarktis (var det väl)för att leta liv som kan finnas där. Dessutom kan man må mycket bättre vid 60+ än vid 51!
Kram från
"en som vet"
SvaraRadera
Svar