Om den tid på året när man helst av allt vill rycka i handbromsen

HÄR PÅ ÅLAND är det med ens rena högsommaren. Växtligheten gick från sprött vårflor till kompakt grönska på bara ett par dagar. I samma takt går det inne i Glaspalatset, där bland annat frilandsgurkorna på förkultivering växer så det nästan syns.

I lärkträdet är det bråda tider för småfåglarna som valt att häcka i mi­na holkar. Det flygs in och ut i ett sånt tempo att jag nätt och jämt hinner med med kameran.

Ett par av mina minimala pelargonsticklingar från ett fjolårsbesök hos väninnan M har bestämt sig för att visa upp sina oansenliga men väl­digt söta blommor, och på gården gäller det att njuta av tulpanerna, för de första, gammaldags har inte många dagars blomning kvar nu.

Plommon- och körsbärsträdens överdådiga blomstersymfoni har redan nått till al fine och de fäller sina kronblad. Men nu kommer äppelträden istället!

Dammkorvarna rullar stillsamt längs väggarna, fönstren är fläckigt halv­genomskinliga och i solgatan på golvet syns tydliga tassavtryck efter fyrfota besökare. Men att den här årstiden vistas inomhus mer än det absolut nödvändiga är att begå våldtäkt på sig själv. Skit i skiten, mina vänner! Gör som jag: gå ut, så slipper ni se eländet :o)

Jag är jättedålig på att kommentera hos andra just nu – förlåt för det! Men för närvarande har jag inte ro att bli sittande framför datorn. Det är säkert ett årstidsfenomen jag inte är ensam om, så jag tänker inte ha särskilt dåligt samvete. Och det är förmodligen precis likadant för er andra :o)