Nu är det förkylt

LILLA A BÖRJADE skolan för några veckor sedan och som ett brev på posten kommer förkylningarna. Eftersom vi äter D3-vitamintillskott bå­da två klarar vi oss i allmänhet rätt lindrigt undan, och hennes gick över på ett par dagar. Min slog till igår.

Men att ligga med täcket över huvudet och tycka synd om sig själv är inget alternativ när snälle herr W kommer med ett knippe pinfärska abborrar; så färska att de fortfarande kippade efter havsvatten, där de låg intrasslade i nä­tet i bilens bagageutrymme. Det var bara att leta fram vässare och filékniv och skrida till verket.

Är man som jag ingen större hejare på fiskhantering tar det en stund att få till snygga, byxade filéer. Men det är värt besväret när de väl har landat på tallriken. Kokta hela med skinnet på och huvudet kvar är ing­et för den här familjen, eftersom vi hjärtligt avskyr korta, sylvassa abb­orrben båda två. Fina filéer, smörstekta i gräddsås med dill ska det vara!

De är tjocka och feta just nu, de grönrandiga små liven. Av fem bam­si­ga borrar blev det hela 600 gram kvar när jag gjort mitt med kniven. Inte illa.

Men idag blir det nollfart här i ”Rucklet”. Ett sådant här banalt virus­an­grepp ovanpå den systemstress en obehandlad borrelios innebär blir trots extra D-vitaminer en grej för mycket.

Värken i muskler, leder och ländrygg tog igår ett bildligt glädjeskutt och har vridit upp reglaget ännu ett par snäpp, så här är det med and­ra ord precis som vanligt: roligt nästan jämt.

(Det är förresten rätt märkligt hur dåligt man kan må med diagnosen Lång­varig frånvaro från ar­bets­livet [citat från Pensions-Alandias sak­kun­nig­lä­kar­ut­lå­tande]. Jag måste nog vara inbillningssjuk, för det säger ju sig självt: lite hypo­tyreos, en släng osteoporos, här och där -artros och en skvätt borrelios kan knap­past ha något med saken att göra. Det begriper väl varenda människa?!)

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!