Om att få en förskräckande inblick i hur valserna går

VERKLIGHETEN ÖVERTRÄFFAR SÅ gott som dagligen dikten. Det, om något, har jag gång på gång fått erfara under de senaste fyra åren. Och att verkligheten tar oändligt mycket tid, det vet var och en som någon gång haft det tvivelaktiga nöjet att stångas med en myndighet. Kanske är det så att tiden för pappersvändare på något konstigt sätt går mycket låååångsaaaammare än för oss vanliga dödliga..? Kanske motsvaras en kvart av min livstid av blott en ynka myndighetsminut?? Typ.

Nåväl, det var inte det dagens inlägg skulle handla om, utan om en (av flera?) förklaring till den inbyggda trögheten i vårt demokratiska rätts­system:

Justitieombudsmannens kansli (JO) kan X antal månader efter att ett klagomål tagits emot överföra det för behandling till den myndighet man haft den dåliga smaken att klaga på. Den berörda myndigheten uppmanas då att inkomma med sitt svar X antal månader senare. Enligt JO:s information uppskattas för närvarande den totala tiden för ett klagomål till c. åtta månader.

Även om det svar som den tillfrågade myndigheten serdermera leve­rerar är likvärdigt med inget svar alls, utan lika uttömmande som att i lätt frågande ton säga: ”Kalle Anka”, betraktas klagomålet därefter som färdigbehandlat. Om den som klagat inte är nöjd med svaret ska han eller hon inkomma med ett nytt klagomål, och i detta ”nya” kla­go­mål ska man klaga på att man inte är nöjd med svaret.

Sedan upprepas samma behandlingsprocedur som ovan, och man får räkna med att till den redan avsatta behandlingstiden om c. åtta må­na­der addera ytterligare c. åtta månader. Jo, faktiskt, trots att det de facto är exakt samma klagomål som är under fortsatt behandling! Ja, bortsett från att det som nu behandlas är att man klagat på att det man klagat på inte besvarats tillfyllest. Eh..? Ja, jo, precis så är det.

Teoretiskt kan detta Kalle Anka-svarande pågå i all oändlighet, mellan varven eventuellt varierat med ett svar lika intetsägande som: ”Jaså, jaha..?”

Teoretiskt kan åttamånadersperiod läggas till åttamånadersperiod hur många gånger som helst, och efter varje åttamånadersrunda krävs ett aktivt agerande från den korkskalle som i första början hade den då­liga smaken att klaga, om denne, gud förbjude, fortsätter att hoppas på upprättelse.

Visst blir man trött?

Jävligt mycket så, skulle jag vilja påstå.

Samtidigt är det inte utan att jag undrar om det verkligen förhåller sig på det här viset i alla ärenden. Kanske är det bara i särskilt känsliga frågor som den här typen av förhalningsteknik sätts i system? Vad vet jag?

Det enda jag är helt hundra på numera, är att mitt förtroende för både socialskyddet och rättsskyddet i republiken Finland befinner sig på fel sida om nollstrecket. Men det är ändå rätt bra jämfört med hur mycket jag litar på försäkringsbranschen. I det fallet snackar vi absoluta noll­punk­ten, dvs -273,15°.

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Social- och hälsovårdsministeriet tar vårt, medborgarnas i Finland, missnöje på allvar, så ju fler som skriver på desto större ge­nom­slags­kraft! Annars går det att, som tidigare beskrivits, un­der­teckna ano­nymt om man så vill.

Eller gilla åtminstone insamlingen på Facebook. Så mycket kan vem som helst bidra till ett försök till för­änd­ring!