Om att ge sig ut på obruten mark

TILL MIN FÖDELSEDAG för några dagar sedan hade Lilla A över­rask­ningsbakat en hel drös med små godsaker, s.k. makaroner. Ni vet, så­na där små bakelser som består av en över- respektive underdel av maräng blandad med mald mandel och däremellan en läcker fyllning av något slag. Där slog avkomman mig på fingrarna så det bara sjöng om det, för något sånt har jag aldrig gett mig på själv.

Men nu ska det bli ändring! Under gårdagen ägnade jag därför en god stund åt att skålla och skala 400 gram mandel. Färdigmalen är nämli­gen inte direkt billig och är man übersnål ekonomisk så är man. Vad jag däremot ännu inte lyckats med, är att lokalisera min mandelkvarn och dyker den inte upp kommer det att bli 400 gram jädrar så dyrmald mandel :o/

Sen noterade jag sent igår kväll, att de skott av fläckbegonia jag har stående i ett glas med vatten på fönsterbrädan ända sedan augusti har tappat vettet totalt. Mitt i november och utan fötterna i rejäl jord sätter de igång med att blomma:

Tiden är ur led på alla vis, men tar det sig den här formen av ut­tryck är jag inte dummare än att jag tackar och tar emot. Imorgon börjar en ny vecka och med den flyter garanterat nytt smolk upp till ytan i bägaren. ”Positive thinking” is not my middle name. Inte numera.