Om det där med att uppgradera sig

IDAG ÅKTE MIN mer än tjugo år gamla Gillettehyvel i soporna. Så ål­derstigen var den, att det inte mer går att få tag på utbytesblad till den. Ingen kan m.a.o. anklaga mig för något överdrivet slit och släng. Särskilt inte som jag det senaste året snarast kratsat av behåringen i armhålorna*, inte hyvlat.

Blicken jag fick av kassörskan när jag ändå, för säkerhets skull, hörde mig för lite försynt om det möjligen skulle finnas blad att köpa, ja, den var obetalbar. Och kom sig förmodligen mest av hennes ringa ålder. Och min numera före detta hyvels imponerande dito. Den såg nämligen inte alls ut som damhyvlar av idag. Mera årsmodell ä, om jag så säger. Precis som jag.

Men idag har jag investerat i en ny. Gillette Venus Divine + en extra förpackning blad, gubevars. På väg hem från affären slog det mig, att om jag håller mig till samma omfattning av slitage som med den förr­iga, då kommer jag att ha avhyvligen ordnad för resten av min levnad och lite till. Med den gamla hann jag nämligen bara göra av med fem blad och nu har jag hela sex stycken till mitt förfogande.

Undrar just om Lilla A kommer att uppskatta den här delen av sitt morsarv..?

*) Japp, armhålorna. Bara. Pälsen på Ruckelhäxans ben är nämligen såväl tunnsådd som bleksiktig och kräver därmed ingen som helst form av åtgärd. Och det som benämns bikinilinjen är numera föremål för s.k. naturlig avgång. Så om jag mot förmodan skulle få för mig att ikläda mig baddräkt är ge­ne­ran­de behåring där söderöver det minsta av mina bekymmer.