Om svårigheterna med att lyckas i sina försök att avstå från att bli bitter

SAMMA DATUM FÖR exakt två år sedan vaknade jag till en magnifik soluppgång över Atlanten, och kunde efter en första kopp kaffe på balkongen masa mig ner till en överdådig frukostbuffé för att äta den utomhus. Solen sken, dagen var ett oskrivet blad och om bara några dagar skulle jag fylla 50.

Det var då det.

Hade jag hösten 2010 kunnat skåda in i kristallkulan och för­utsett att försäkringsbranschen och hälsovården ytterligare två år sena­re fort­farande skulle ägna sig åt en hetsig pingpongmatch med mitt lilla liv som boll, ja, då hade jag aldrig gjort den resan.

Då trodde jag ännu, naiv som jag är, att den sedan 2009 förordade rehabiliterings­utred­ningen skulle bli av när som helst, trodde att Livet, som då stått på PAUS i nästan två år redan, skulle gå igång igen.

Hur fel hade jag inte? Hur bitter och inåtvänd borde jag inte vara vid det här laget? Och visst, bitter är jag, i viss mån inåtvänd också. Men allra, allra mest är jag så inihelvetesjävlars blixtförbannad

... på att det s.k. sociala skyddet inte fungerar överhuvudtaget,
... på att det företag jag med stor möda under tjugo arbetat in tillåtits försvinna ner i avloppet medan en hoper ”sakkunniga” stått bredvid och klappat takten,
... på att ingen i något led tar något som helst övergripande ansvar,
... på att det är den som är sjuk och lekman som synbarligen är den som ska både veta, kunna och göra,
... på att i alla led utsättas för en nedlåtande, nonchalant och viss mån försumlig behandling,
... på att ännu idag, 2012, ifrågasättas och stämplas som mindre till­räknelig, för att jag, i likhet med många andra av idag, för över tio år sedan sökte hjälp för att själsligen överleva separationen från Lilla A:s pappa.

I en vanlig domstol är man oskyldig tills motsatsen är ställd utom alla tvivel. I en ”vårddomstol” är det precis tvärtom. I det fallet får du, oav­sett hur många expertutlåtanden du överlämnar, finna dig i att bli be­handlad som en förslagen försäkringsbedragare och full­blods­hypo­kond­riker. Och det är alltid du, som är sjuk/invalidiserad, som bär den tunga bevisbördan*, inte dina ”åklaga­re”.

Och värst av allt: ”nämndemännen” är en skock icke-sakkunniga med ett vinstintresse i bakfickan medan ”domarna” oftast är läkare med fel specialitet, som dessutom tjänar ett saftigt levebröd på att ”sakkun­na” för de penninghungrigas räkning.

Hela systemet är så helvetes genomruttet att det enligt alla medicins­ka odds borde ha självdött av galopperande kallbrand redan för länge sedan. Så, säg mig, varför är det så svårt för vissa av er där ute att inse att här tarvas en radikal förändring..?

* Bevisbörda åvilar den som beträffande viss omständighet måste få fram bevisning för att kunna vinna målet. I ett brottmål är det åklagarens uppgift, så icke i ett invalidpensionsärende eller andra försäkringsfall.