SÅ SENT SOM i november tryckte jag i mig en tre veckor lång, heavy duty amoxicillinkur pga verifierad, sekundär neuroborrelios. Dödfött projekt från början, pga fel typ av antibiotikum, om någon frågat mig. Men ingen känner sin egen hälsa sämre än patienten själv, så inte blev jag tillfrågad. Ingen lyssnade heller när jag försökte framföra avvikande åsikt.
Nåväl, i december var jag på en second opinion-konsultation hos endokrinolog i Åbo och blev då, på grund av samma borreliainfektion, per omgående remitterad vidare till kollegorna på infektionskliniken. Ja, den i Åbo alltså.
Igår förflyttade jag mig därför ännu en långväga gång över ”ån” för en specialistkonsultation. Och guess what? Jag har fått en remiss! Till ...
*trumvirvel för att höja spänningen*
... Ålands hälso- och sjukvård, för en heavy, heavy duty, några veckor lång, intravenös antibiotikabehandling med ceftriaxon.
Blir man trött eller blir man trött..?
Denna behandling kommer med god tur att påbörjas ”bara” 7 år och 7 månader efter att jag vid ett akut läkarbesök fick diagnosen ”Ansträngnings- eller utmattningsutlöst huvudvärk” och skickades hem med ordinationen Burana + Panadol.
Blir man trött eller blir man tröööööööööööööööööööött?!
Retorisk fråga.
Man blir
TRÖTT!!
Och jävligt förbannad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det fårstår jag verkligen men frågan är om det hjälper dig att bli det, det kanske bara är tärande. Jag hoppas att du får den rätta hjälpen nu. Äntligen! Jag håller alla tummar framöver.
SvaraRaderaNä, egentligen båtar det inte till mycket att bli arg, det vet jag alltför väl. Men hade jag under de åtta år som gått sedan jag de facto blev smittad INTE varit heligt förbannad i ett flertal omgångar, då skulle sannolikt självmord varit den enkla utvägen, efter att år ut och år in ha blivit ifrågasatt och behandlad med nonchalans och/eller en nedlåtande attityd. Att tvingas se sitt livsverk, det egna företaget, förtvina och dö skulle t.ex. säkert varit fullt tillräckligt för många för att välja the easy way out.
RaderaIlska kan därför vara f-n så konstruktivt om man använder den på rätt sätt. Ilskan är en form av energi, som blir en drivkraft framåt när orken egentligen är slut och hela tillvaron gått i putten, lock, stock and barrel. Det ÄR jobbigt att jämt och ständigt måsta vara arg, men ovan nämnda alternativ känns inte bättre.
Det tråkiga är, att doktorn idag rakt på sak förvarnade mig om att jag inte bör räkna med att jag någonsin kommer att bli fullt frisk igen, eftersom infektionen fått spela rövare i systemet så länge. So be it. Jag är t.v. fullt nöjd med om åtminstone några av alla påfrestande symptom försvinner, så att det bereds utrymme för alla de vanliga "ålderstilläggen" ;o)
Du kanske redan har listat ut att det egentligen var jag, Cici, som låg bakom kommentaren ovan. Jag uppmärksammade inte att dottern varit inne på sin blogg via min dator och sedan inte loggat ut sig.
RaderaHur det är att inte bli tagen på allvar under många år har jag upplevt genom dotterns nästan tioåriga trauma. Hon fick avsluta sin högskoleutbildning och har levt fattig som en kyrkråtta förutom all smärta och nerdrogning av mediciner som sjukvården utsatte henne för. Att bilda familj har heller inte varit något alternativ när man proppar i sig mängder av piller. Tro mig, jag har en aning om hur det är.
Nja, att det var du var jag inte helt säker på, därav den långa svarskommentaren :o)
RaderaEn av de största brister jag idag kan se inom vårdsektorn, är att allt färre av läkarna lever upp till yrkets etiska principer. I dessa klargörs det väldigt tydligt (åtminstone i Finland) att patienten alltid är den mest sakkunnige angående sin egen hälsa. Vad den saken anbelangar krävs det en rejäl attitydförändring inom kåren.
Ska man skratta eller gråta? Jag är glad att du äntligen får rätt medicinering, men fy fan vad det har suttit långt inne! Grrr..
SvaraRaderaPipi
Gör som jag: helgardera dig och kör med skrattblandad gråt, hehe! Och vårda ömt din galghumor, om du vill ta dig genom livet med detta och förståndet i behåll.
RaderaJag ber till alla makter att ceftriaxonbehandlingen kommer att ta skruv (när jag väl får påbörja den). Efter det kan jag, om inte medicinen samtidigt biter på det, ta itu med att få ordning på det konstiga eksem jag dras med sedan sommaren. Det som infektionsmedicinaren egentligen ville remittera mig till hudläkare i Åbo för, men som det råder tvivel om huruvida betalningsförbindelsen från Ålands hälso- och sjukvård täcker.
*Suck!*
Om man skulle ta och flytta till Turkugrad? Eller Kimitoön..?
Du är välkommen! :D Även om man här kan bli hemskickad från läkaren med diagnosen bihåleinflammation och i själva verket ha hjärinflammation. Så, det är väl bara att välja mellan pest eller kolera? Flytta eller stanna? ;)
RaderaAtt lyssna på patienten är A och O och jag inbillar mig (kanske naivt) att yngre läkare är bättre på det.Min väninna med nackskada blev så ifrågasatt så många gånger och till och med uppmanad att klä på sig och gå hem för hon var inte sjuk!!! Först när det upptäcktes att muskulaturen i ena benet minskade drastiskt samtidigt som synen på ena ögat försämrades, blev hon tagen på allvar.Men..nu ser det väl ändå ut att hända något. Jag håller tummarna! Kram /Kerstin
SvaraRadera