Shit happens. Bokstavligen.

IGÅR VAR DET en sådan dag då jag skulle köra en sällsynt maskin tvätt. Glad i hågen traskade jag med min tvättkorg trappan ner till tvättstugan. Inte fullt lika glad i hågen no­te­ra­de jag att vattennivån i toalettstolen som finns i samma utrymme var osedvanligt låg.

Hm? Jomenvisst, dagen före hade det bubblat på ett obekant sätt i av­loppet, när jag duschade i kabinen på våningen ovanför.

Hm... Läge för Operation Felsökning med andra ord, inte tvätt. Så jag tryckte på spolknappen, som liksom är Steg 1 när det är för lite vatten i toaskålen. Fasa! Vattennivån steg och steg ... och STEG!

Va ..?! Hur kan det bli stopp i husets allra nyaste toa, som dessutom har kortast möjliga, raka avloppsrör före anslutningen till stammen i marken på utsidan?! En toa som dessutom används mycket spo­ra­diskt, eftersom den befinner sig i bastu/tvättstuga, och där jag såvitt jag kan minnas varken spolat ner frottébadlakan eller fartrandiga kal­songer.

Hm??

Steg 2: spolning av vatten i handfatet, som är följande avloppsanhalt inåt. Samma sak där. Golvbrunnen, dit avloppet går, bräddfylldes.

Steg 3: vatten via handfatet + samtidig spolning i toaletten fick som påföljd att avloppsvatten backade upp genom brunnen, liksom även i brunnen på andra sidan om toan, den i bastun, som är den sista innan röret passerar husväggen.

Men va᾿ faa-an?!?

Steg 4: akut telefonkonsultation med min vanliga rörmokare, som [naturligtvis!] alldeles nyss sålt bort sina rensdon, men som gav mig namnet på kil­len som köpt grejorna av honom. Samtal till denne, som stod mitt i en installation av en septiktank och skulle lossa först föl­jan­de morgon. Det är då man säger: ”Scheisse!” – med eftertryck, vil­ket f.ö. torde vara ett ytterst lämp­ligt kraftuttryck i situationer som denna.

Därefter råkade jag kasta ett öga ut på gården, som jag gör lite då och då för att beundra min ägor ;o) Ööh?!? Gruset runt in­spek­tions­brunnen precis utanför huset var dyngblött! Av avloppsvatten, skulle det visa sig, när jag rusat en våning ner och på utvägen greppat förs­ta, bästa verktyg att lyfta av det tunga metallocket med. Riktigt prima avloppsvatten, med halvupplöst toapapper och allt.

Bingo ...

Nytt telefonsamtal till killen med rensutrustningen. ”Hej igen! Hörru, du kan nog glömma den här tanten imorgon, för det här nog inget jobb för en enkel rensvajer. Det här är ett fall för VA-verket på Mariehamns stad.”

Ännu ett telefonsamtal. Nu till arbetsledaren på VA-verket, som [na­tur­ligtvis!] inte svarade. Istället bröt växeln in och försökte förena mig till en annan, som inte svarade han heller, och så till en tredje. Denne var som tur var inte långt borta och infann sig inom några korta minuter på the scene of the crime.

”Oj då!” sa han, när han klev ur bilen, och gjorde sedan själv fåfänga försök att få tag på kollegor på verket. Inga svar, förstås. Istället ring­de denne handlingens man raskt in en sug- & blåsbil från Ålands Ren­håll­ning, som även den – till min förvåning – backade in på gården ef­ter bara två röda.

Efter en del sug och en hel del blås släppte totalstoppet, men hur det kunnat uppstå återstår ännu att bena ut. Jag har visserligen haft kons­tigheter med avloppet förut, i form av uppressat avloppsvatten i en toa på bottenvåningen, utsuget vatten i en annan och avskyvärd lukt i badrummet på övre våningen. Regelbundet de första åren efter köpet, nästan aldrig under de senare.

Med detta facit på hand vill jag påstå, att VA-verkschefens försök att skylla problemen på att husets avluftning inte fungerar som den ska är skrattretande. Eller så är ”Rucklet” kanske som en gammal reptil, som kan reparera sig själv, så där som en ny svans växer ut på en ödla om hon tappar den hon har?

Nej, knappast. Det är något lurt med avloppssystemet runt ”Rucklet”, därom råder inga tvivel. Särskilt inte om man adderar följande två fak­tum: killen från VA-verket sa igår, att den lastgamla huvudstammen (på vilken min avloppsgren är kopplad) är seriöst överbelastad i och med att belastningen från en växande industri ökat, och den arbets­ledare som sedermera ringde upp mig berättade lika glatt han, att reningsverket inte har kapacitet att ta emot allt avloppsvatten när det uppstår belastningstoppar.

Jojo, där ser man! Lägg ihop 1 och 1 så blir det stopp. Och det är ing­en väl förborgad hemlighet att Mariehamns stad har en ansträngd ekonomi. Det är därför inte svårt att begripa, att man i alla tänkbara och otänkbara situationer gör vad man kan för att skjuta över an­sva­ret på invånarnivå istället. Så, tja, det är väl lika bra att Ruckelhäxan slipar sablarna för att vara redo för en ny fajt, för nu ska det giss­nings­vis bråkas om huruvida felet är mitt, dvs fas­tighetsägarens, eller stadens. Men beware, för hos den här tantadoran kan man inte sälja in vilket skitprat som helst!

***
Första laddningen egna tomatfrön är torkad och klar för deponi till näs­ta vår. Från en enda, liten körsbärstomat fick jag 30 frön, så varför kö­pa en dyr påse i trädgårdsbutiken ..?