Jamen, okej då

VISST, VISST, JAG ger mig. September kan verkligen vara en helt fantastisk månad, när den beter sig som i år. Morgnarna är dimmiga, daggvåta och bäddar in omgivningen i ett smickrande luddfilter och på dagarna är det fortfarande soligt, varmt och skönt.

Grenarna i trädet med Victoriaplommon bågnar under tyngden av ett överflöd av frukt. I år är dessutom antalet plommon som angripits av monilian färre än vanligt. Mitt envisa bortplockande av sjuka frukter är kanske faktiskt mödan värt?

Och i Glaspalatset är sommaren långt ifrån över! Slanggurkorna fort­sätter att sätta blom, så några gröningar till ska det väl hinna bli? Någ­ra är i alla fall på god väg.

Utanför glasväggarna har mitt för året nya rådhusvin bytt till hös­tens outfit. Länge, länge såg det ut som plantan inte tänkte växa över­hu­vud­taget, precis som så mycket annat med den torka vi haft i år. Men nu, i september, har växtkraften runnit till! Sirliga utlöpare suger sig fast mot den döda lärkträdstammen, så nästa år kommer det – pep­par, peppar – att bli riktigt fint.

Ett bombsäkert hösttecken är det årliga besöket av nötkråkor, som anländer för att kalasa på frön från min gigantis­ka cembratall, som de lär vara speciellt förtjusta i. Nötkråkan är en lustig fågel. Den liknar ingenting annat och är inte det minsta skygg. Tvärtom är det nästan som den gillar att posera framför kameran :o)

Pelargonerna blommar fortfarande för fullt, men den blårosa här under har jag fått vänta på ända tills nu. Jag vet inte namnet på den, men den har liksom ”köttigare” blad än de helt traditionella pelargonerna. Läck­er färg, inte sant?

I äppelträden är det tunnsått denna höst. Eftersom jag under som­maren beskar träden väldigt mycket tuffare än vanligt fick mängder av fruktbärande grenar skatta till förgängelsen, men de kvarvarande äpp­lena är vackra att se på och växer sig större än vanligt, nu när lju­set slip­per till.

Och i morgondimman och -daggen visar spindlarna upp sina mästerliga konstruktioner. Jag slutar aldrig förundras över hur en yttepytte spin­del lyckas åstadkomma något så fantastiskt välstrukturerat. Vi män­nis­kor, som anser oss vara skapelsens krona, ska bannemig inte ringakta den övriga naturen!

Nåväl, det här får vara det för den här dagen, för nu måste jag och min übertäppta snok lägga oss igen. Svetten rinner trots att termometern mäter en kroppstemperatur på högst normala 36,5°, och jag är helt sluut i musklerna. Atjoo på er!