"Ålderdomen är ingen fröjd"

JAG HAR SEDAN urminnes tider en s.k. sjuk­kost­nads­för­säk­ring, vars premie hit­tills varit relativt human, men nu händer det plöts­ligt saker. Från och med nu, på grund av att jag under 2010 upp­når aktnings­värda femtio år, tar premien ett rejält glädjeskutt och stiger med drygt fyrtio procent! Pang, bom, rakt av. Här snackar vi progressivitet i sju­mila­stövlar.

Slutsats:
Enligt för­säk­rings­sta­tis­ti­kerna förväntas jag alltså bli så pass mycket skrut­tigare – och dyrare i drift – redan under det knappa år som före­går min femtio­årsdag. Eh..? Nä, det här resonemanget köper jag inte. Därför är jag arg.


Min ilskas brasa brinner annars rätt bra redan före det här, i och med att samma försäkringsbolags ”pappersläkare” anser mig vara för sjuk för att ens kunna ge mig ett förhandsbesked om rätten till s.k. yrkesinriktad rehabilitering. Men konstigt nog påstår de sam­tidigt att jag är frisk nog att själv ränna runt och ordna en plats hos något företag för s.k. arbetsprövning. Vadå arbets­pröv­ning??? Jag är ju före­tagare, för f-n! Och dessutom, enligt för­säk­rings­bolagets sakkunnigläkare, inte ens frisk. Det här är för alla logiska människor en ekvation som inte går ihop.

Men låt oss för sakens skull företa ett litet tankeexperiment enligt deras spelregler:

Vi antar att jag hittar en plats där jag kan arbets­pröva. Låt oss vidare anta att jag, envis som jag är och ovillig att inte göra rätt för mig, klarar av den av försäkringsbolaget god­kända tidsrymden på tre månader. So far so good. Låt oss slutligen anta att jag därefter friskförklaras av min läkare och således är 100 % arbetsför igen. Jättebra, inte sant?

Eller också inte.

Jag har vid det laget summa summarum varit sjuk­skriven + tidsbundet invalidpensionerad + i arbetsprövning i mer än ett år. Under samma tid är det ingen som har skött mitt företag, vilket innebär att jag utkomstmässigt är så att säga tillbaka på ruta ett: hyfsat frisk, men utan kunder. Och njet kunder är – som var och en begriper – samma sak som inga inkomster.

Vad tanken är att jag ska leva på har jag, trots mitt verifierat höga IQ, ännu inte lyckats klura ut. Visst, jag kan ju – snart femtio år gammal, med ett tiotal år av utbrändhet i bagaget – gå till arbets­förmedlingen och ställa mig till arbets­mark­na­dens förfogande, som det så vackert heter. Men vad har jag för glädje av det? Någon a-kassa har jag ändå inte rätt till – jag är ju företagare.

//* End Catch 22 *//

Men här vid ”Rucklet” har småfåglarna sent om sider hittat till fågelmataren. Alltid något! Det är nog bäst för dem att de käkar medan jag har råd att hålla dem med lite frön ;)